Derek Bailey: More 74 Solo Guitar Improvisations

Derek Bailey
More 74 Solo Guitar Improvisations
Incus CD60

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2010-10-14 20:46

1974 var ett märkligt år. Derek Bailey utforskade sin för stipendiepengar inköpta stereo, vilket vidgade hans gitarrspel. Han mötte Anthony Braxton i en magisk föreställning. Och inte minst spelade han runt med en rad musiker som alla var inne i sitt allra mest intressanta stadium av omvärdering av allt de hade bakom sig utan att ha en aning om var de skulle landa. John Stevens och Evan Parker är bara ett par av dem.

Det finns oerhört fina soloinspelningar av Bailey att tillgå, både på gamla vinyler och nyutgåvor på Incus. Under jobbet med att ställa samman dessa fann man i en skrubb ett par rullband med ännu mer material. Det presenteras alltså här. Det är lika bra att säga det med en gång: det är storartat.

Och det är mycket intressant, för här kan man lyssna på Bailey som hackar sönder det jazzflöde som ännu känns under hans fingrar. Ljuden rör sig i uppbrutna klungor. De första tio spåren är gjorda med hans stereofoniska elektriska gitarr, där han kommer i samspråk med sig själv; ungefär som att fånga en glimt i spegeln.
Vad som slår mig, då jag hör Bailey igen – jodå, jag både träffade och hörde honom i min ungdom just år 1974 – är att den sköra, skärvlika musik jag upplevde då har samlat sig med åren till en mycket kraftfullare och viljestarkare undersökning. Klangbitarna är desto mer sammansatta. Det är konglomerat av toner, där samtalen studsar som kort inpass i pingis mellan varandra. Absolut inte stillastående.

Det finns också en stillsam humor i musiken. I ett stycke ringer telefonen och stör, Bailey reagerar omedelbart med att utropa ”Wrong number!”. Det var en tid också av musikteater, Fluxus, ljud och konkret poesi. När jag nu lyssnar på Bailey igen är det på bästa sätt faktiskt också ett slags musikteater. Han jagar upp tonerna i nya konstellationer. Han har faktiskt också en gestik, som kan påminna om Becket.

Bailey har också aforistikerns skärpa i mängden av små koncentrerade stycken. Det jag hörde då av ikonoklasm upplever jag inte alls längre. Snarare ett slags godmodighet då han jagar ihop tonerna i klungor. Ibland är det snudd på Jacques Tatis. Jodå, han är rolig på det där torra, pessimistiska viset. För det här är en musiker som gör framtidsmusik utan att egentligen tro på framtiden; till lika delar skeptisk och nyfiken.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry