Derek Bailey & Simon H. Fell

Derek Bailey & Simon H. Fell
The Complete 15th August 2001
Confront, ccs 22

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2013-10-02 21:41

Jag är eld och lågor. The Complete 15th August 2001 är det bästa jag har hört på mycket länge. Otroligt bra. Den här skivan är ett helt enkelt ett måste. Så är det. Men varför?

Derek Bailey. En legend. Han behöver väl knappast någon närmare presentation, men så här mycket kan man säga: Derek Bailey spelade gitarr. Som ingen annan, varken före eller efter.

Första gången jag hörde Derek Bailey var på Brötzmanns Nipples från 1969. Jag fick svårt att andas och kände viss yrsel. Vafalls, tänkte jag, vad gör gitarristen? Han vände upp och ner på min klangvärld. Mitt nästa möte med Bailey var solo på hans Ballads från 2002. Vafalls, tänkte jag än en gång, hur kan man ha ett sådant ohyggligt fokus i sitt uttryck? Efter det har jag hört otaliga inspelningar med Bailey, men känslan av att ständigt och åter ständigt slås av häpnad och att alltid upptäcka något nytt finns alltid där och detta är unikt för Derek Baileys musik.

bailey
Simon H Fell och Derek Bailey i London den 15 augusti 2001 när skivan spelades in. Foto: Mark Wastell

Turligt nog är Derek Bailey väldokumenterad. Det finns massvis med inspelningar utgivna, men det råkar vara så att duos med kontrabasister är ganska ovanliga i hans katalog. Naturligtvis finns det fina exempel (med till exempel Peter Kowald eller Joëlle Léandre), men här har vi nu alltså en ny skiva med duos mellan britten Simon H. Fell på den stora basen och Bailey på akustisk gitarr. The Complete 15th August 2001 är inspelad i London och släppt på CD på Confront (som drivs av den eminente cellisten Mark Wastell). Skivan liknar en liten vinyl och kommer i en metallbox. Det är en stilren och väldigt snygg release.

Simon H. Fell är också en väl etablerad brittisk musiker, med en fot i den fria improvisationen och den andra i den komponerade musiken. Han har ett digert CV och jag skäms inte för att kalla honom en virtuos basist. Fell har ett jädra tryck i fingrarna och spelar robust med stråken. Han tvekar inte, utan köttar på för drottning och fosterland.

Och det är en fröjd att höra Bailey just på den akustiska gitarren; det är rått men samtidigt skört. Det knäpper, sjunger och skrapar och Bailey spelar med själ och hjärta och inte ett enda ljud är överflödigt. En liten anekdot (tack till Mark Wastell för den): gitarren Derek Bailey spelar på var en ny specialbyggd gitarr som han precis fått, men tydligen gillade han den aldrig och slutade helt att spela på den. Så denna inspelning är troligtvis det enda existerande dokument där han spelar på denna gitarr. Man kan undra varför han inte gillade den, det låter ju fantastiskt. Nåväl.

Musiken på The Complete 15th August 2001 är mycket kraftfull. Levande. Organisk. Man kan känna naturen och dess urkrafter, dess intensitet. Det låter som århundradets storm, något ohyggligt och ostoppbart som drar fram och sliter upp, river ner allt som kommer i dess väg. Jag tänker på skogen. Mörka träd som svajar i vinden, en djupgrön massa som sluter sig runt mig. De två herrarna skapar ett enormt ljudlandskap som suger in och hotar att kväva lyssnaren. Det är stundtals nästan otäckt. Förstörelse, skövlande av en gammal granskog, kanske soundtracket till apokalypsen.

Men ok, finns det då inte redan massor av bra inspelningar med herr Bailey? Förvisso. Varför ska man då skaffa den här skivan? Behöver vi den? Behöver vi mer Derek Bailey? Svaret är naturligtvis JA! Ja ja ja ja ja, vi behöver Derek Bailey. Alltid. Speciellt nu, i en tid då musik massproduceras, objektifieras, kommersialiseras och fördummas, är det viktigt att minnas denne man som med ett ständigt buttert ansiktsuttryck stenhårt höll på sina principer och vägrade ge efter för några som helst strömningar. Derek Bailey har alltid låtit som Derek Bailey, och det råder ingen tvekan om att han är en av tidernas viktigaste musiker. Punkt slut.

The Complete 15th August 2001 är musik i sin råaste, renaste form. Den skakar om och påminner om hur mycket musik kan vara. Eller inte vara. Efter det andra spåret, efter två mycket seriösa och fokuserade stycken med otrolig intensitet, hör man herrarna lugnt diskutera, ”Ska vi ta oss en kopp te?” ”Ja, det kan vi väl”. Detta tar ner saker och ting på jorden igen och kontrasten är fantastisk. Musik kan betyda så mycket. Eller så lite.

Fotnot: Tack till Mark Wastell som tagit fotot från konserten, scannat och mailat det.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry