Devendra Banhart Smokey Rolls Down Thunder Canyon

Devendra Banhart
Smokey Rolls Down Thunder Canyon
XL XLCD 283X (Playground)

Av: PM Jönsson

Publicerad: fre, 2010-01-15 11:25

Titeln smakar Kalifornien. Den ligger gott i munnen. Kunde vara en bortglömd skiva med en obskyr singer/songwriter från Laurel Canyon i början av 70-talet. Eller en outgiven Neil Young-raket. Och Devendra Banharts femte album låter verkligen mycket Kalifornien, vilket tyvärr inte enbart är något positivt. Jag hade väntat mig mer av den entusiasmerande naturbegåvningen som mer eller mindre mot sin vilja blivit fixstjärna för den senaste tidens långa våg av vidöppen nyfolk.

Det är en logisk fortsättning på förra plattan ”Cripple Crow” där Devendra Banhart öppnade fönstren och bejakade många fler musikstilar och influenser än på de tre första, briljanta skivorna ”Oh Me Oh My…” , ”Rejoicing in the Hands” och ”Nino Rojo”. Banhart har fått en hel del skit på sistone, många retar sig på hippieattributen och menar att han riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv. Jag tycker inte det, skulle kunna försvara honom i timmar, tänker bland annat på sekvenser från en konsert under Devendra Banharts första Sverigevistelse. Jag fick en uppenbarelse. Han var hundra procent sig själv. Han är hundra procent sig själv. Däremot borde Banhart anstränga sig mer med låtskrivandet och skala bort vissa alltför regnbågsskimrande element för att ånyo skapa helt förtrollande skivor.

”Smokey Rolls Down Thunder Canyon” startar fint med ”Cristobal”. En lugn, stämningsfull låt som seglar på en bädd av akustiska gitarrer och stråkar. Förutom den lurigt lugna ”Rose” är de övriga två låtarna med spansk text svängigare och tydliga exempel på Banharts kärlek till den brasilianska tropicáliarörelsen från slutet av sextiotalet. Latinamerikanskt och psykedelisk pop smälter samman. Det fungerar ypperligt på ”Samba Vexillographica” och glatt dansande ”Carmencita”. Även ”Tonada Yanomaninista” ekar tropicália, läcker färgsprakande gitarrslinga, men tempot stressas upp i onödan och den flåsande boogierocken som tar över är irriterande.

Jag är något kluven till det längsta spåret, ”Seahorse”, som inleds med raderna ”I´m high and i´m happy and i´m free” , Devendra Banhart andas frisk luft och smeker igång melodin som myser i vindarna från havet. Ett jazzigt komp dyker upp med flöjter och piano och ett sympatiskt flummigt gruppsound. Mmmm. Jag vill vara där, i musiken, gunga i vattnet som en liten sjöhäst. Men efter fem och en halv minut är det boogierock igen, inte dåligt, fan, jag får lust att hämta en Allman Brothers-skiva, men Devendra & Spiritual Bonerz (namnet på kompbandet) lyckas bara halvvägs med att pussla ihop ett rockepiskt lapptäcke. Och jag hade helst varit utan gospeln ”Saved” och den tjatiga funksoulpopbagatellen ”Lover”. ”Shabop Shalom” flirtar med doo-wop och är enbart tramsig. Möjligen känner Banhart att han måste fjanta till det emellanåt för att hitta fokus och närma sig smärtpunkten.

Reggaelåten ”The Other Woman” är ett lyckat sidospår. Annars är många av de starkaste sångerna allader av olika karaktär. ”The Bad Girl” påminner om det softa soundet på kompisarna Vetivers senaste album och landar i dramatisk soulrock. ”Seaside” har fina arrangemang, drömsk känsla, och hänger på en klippkant och följer havsfåglarnas rörelser. Eggande slut med båtliknande ljud, knarr och ett gitarrackord som möjligen illustrerar vågorna. Den avslutande trojkan ”Freely”, ”Remember” och ”Dearest Friend” hittar ett stort lugn. Inga yviga gester. En ny dag, nya möjligheter. ”Remember” är en vacker kärleksballad med enbart piano och sång. ”My Dearest Friend” börjar med droneklingande stråkar, kvinnlig gästsång, sorglig text, men med en inbjudande atmosfär.

Fin avslutning på en bra - men hiskeligt ojämn skiva.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry