Diamanda Galás: Guilty Guilty Guilty (Mute/EMI)

Diamanda Galás
Guilty Guilty Guilty
Mute/EMI CDSTUMM274

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2009-10-06 13:02

Diamanda Galás startade sin internationella bana 1979 med huvudrollen i Vinko Globokars opera ”Un Jour Comme un Autre” på en festival i Frankrike. Operan handlar om en turkisk kvinna som fängslas och torteras, baserat på Amnestyrapporter. Den grekisk-amerikanska sångerskan har aldrig vikt undan från allvarliga ämnen. Turkarnas grymheter mot andra folkgrupper – i synnerhet folkmordet på armenier, assyrier och greker mellan 1915-1923 – har jagat henne och varit stoff i skivor, konserter och performance. Under många år handlade det mesta hon gjorde om aids (Galás bror dog av sjukdomen) och ämnet resulterade i en rad skivor och framträdanden under namnet ”Masque of the Red Death”.

De senaste 10-15 åren har sångdivan i stor utsträckning ägnat sig åt att tolka blues, jazz, soul, gospel och country. ”Guilty Guilty Guilty” är den tredje liveskivan med låtar från det stora sånghavet som placeras in i Galás teatrala och magiska värld. Hon sjunger så att man tappar andan. Jag vet inte hur många oktaver, men det är många, spännvidden är extrem. Diamanda Galás är fullständigt unik, men det går såklart att nämna henne i samma andetag som Maria Callas och Nina Simone. Den svarta Magica De Hex-utstyrseln har gjort att hon hamnat i gothfacket. Själv har hon i intervjuer rynkat på näsan åt det och skrikit att hon är grek. Inte german. Och det Galás sysslar med är ju egentligen en modern variant av den grekiska tragedin. Åtminstone bottnar hela konstnärskapet i någon slags katarsisfilosofi. Rensa hjärnan och hjärtat. Släng maskerna och kostymerna och försök hitta dig själv. Naken.

Intressant att se vilka låtar som plockas upp. Dubbeln ”La Serpenta Canta” (2003) förvånade delvis med en Supremeslåt och en makalös version av Ornette Colemans ”Lonely Woman” - Galás har sagt att hennes sätt att sjunga har påverkats mycket av Albert Ayler och andra stora frijazzsaxofonister - vid sidan av mer självklara kort som låtar av Screaming Jay Hawkins och John Lee Hooker. På samma skiva fanns även James Carrs soulballad ”At The Dark End of the Street” och årets livealbum (inspelat i New York och Auckland 2005-2006) startar med en mindre känd soullåt från den amerikanska södern: O.V. Wrights ”8 Men and 4 Woman”. Galás tar bort sydstatskänslan med sitt Cecil Taylor-inspirerade pianospel, men det häftiga är hur Wrights soulgospel förvandlas med lika delar respekt och frihet. Det är experimentell sångkonst och kroppen liksom släpper fram ett dussin olika röster. Men hon kommer alltid tillbaka till kärnan, fundamentet, ursprunget.

”Long Black Veil” och Tracy Nelsons bluesgospel ”Down to Earth” tolkas på ungefär samma sätt. Edith Piafs ”Heaven Have Mercy” kommer från en annan horisont. Knappast någon av mina Piaffavoriter, men Galás tolkning är magnifik. Något slags alarm bryter ut ett par gånger och skapar en extra dramatisk laddning. Jazzpuritaner får antagligen krupp av ”Autumn Leaves” . Det är en lysande tolkning. Pianospelet är expressivt och oförutsägbart och hon sjunger fantastiskt. De två allra starkaste tolkningarna är mycket olika varandra. ”O Death” (idag mest känd från soundtracket till ”O Brother, Where Art Thou?”) är en resa ner i Hades i nio minuter. Hon liksom talar i tungor i ett långt intro innan den vanliga texten dyker upp. Soulpopsångerskan Timi Yuros ”Interlude (Time)” har ett smeksamt tonläge. Man kan luta sig tillbaka och bara njuta. Inga avantgardistiska vokala akrobatnummer. Fingrarna rör sig sakta vid pianot. En annan sida av Diamanda Galás. Det är vackert. Mycket vackert.

(Publicerad 2008)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry