Die Like A Dog

Die Like A Dog
Die Like A Dog
Jazzwerkstatt 060 – 1-4 (4CD)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-01-12 02:52

Fyra mästerliga CD med inspelningar av Peter Brötzmanns kvartett Die Like A Dog, Toshinoro Kondo på trumpet, William Parker på bas, Hamid Drake på trummor. FMP gav ursprungligen ut ”Fragments of Music Life and Death of Albert Ayler” (1993), ”Little Birds Have Fast Hearts 1-2” (1997) och ”Aoyama Crows” (1999). Boxen är således en fortsättning på Brötzmanns nyutgivningar av sina FMP-skivor.

Att Peter Brötzmann är en centralgestalt på sitt instrument står utom tvivel. Men han spelade en annan viktig roll. Den amerikanska och europeiska impron/frijazzen var parallell, men möttes sällan. Naturligtvis fanns där alltid någon orkestermedlem som var undantag, men i stort sett hängde ett gammalt jazzkomplex kvar. De amerikanska musikerna var ett slags korrektiv. Och de hade inget emot det. Det blir tydligt, då man hör till exempel den långa raden möten mellan europeiska och amerikanska musiker inspelade på BYG i Frankrike runt 1970.

Det är mot den mycket skissartade och generaliserande bakgrunden vi måste förstå hur viktigt det var då Brötzmann började spela med de ledande amerikanska musikerna. Än idag driver han ju ett av frijazzens mest magnifika projekt, Chicago Tentet, som har sitt ursprung i kombinationen av europeisk improelit och den på 90-talet extremt vitala Chicagoscenen. En förklaring att det var just Brötzmann och inte till exempel Evan Parker är förstås den tyske blåsarens starka jazzkänsla. Han älskar jazz och blues! På sitt sätt är han en friblåsande traditionalist. Ett slags anark, alltså. Individualist, revoltör och konservativ i ett. Han gillar amerikanernas jazzskalor och malande tonsjok, han älskar deras virtuositet fotad på den mest exkluderande postbopen. Därför att de har samma rötter som han själv.

Tillsammans med William Parker och Hamid Drake skapar Brötzmann en musik som låter som intensiva åskovåder. Starkt, drivande. Högt och övertygande. Spelstrukturen blir ganska konventionell, jag gäspar när det blivit Hamid Drakes tur att spela solo. Trumsolon, ja, ja, men när han vispar på bakom Brötzmann slår det gnistor. Han må vara virtuos, men är ingen Han Bennink eller Sven-Åke Johansson. Det drag av frihetlighet och det vida arvet från fluxus och dada saknas helt. Detta betyder förstås att, då spåren läggs av Parker-Drake, blir det en modern jazzriktning, som Brötzmann följer med stor styrka och övertygelse. Det är ett slags supergrupp. Spelteknisk och musikalisk förtätning gjorde dem till en makalös liveupplevelse.

Det är muskelmusik i en övergångsperiod. De täta fogarna spricker upp tack vare Brötzmann själv, som för in ett melankoliskt, drömmande drag. Ett eko av saknad vibrerar i hans långa melodilinjer på taragoto. Han sjunger för oss glömsk av sina jazziga kompisar; där finns visor, där finns resor, där finns minnen, människor, där finns allt försvunnet. Då står tiden still. En liknande stämning försöker gruppen skapa i den äldsta inspelningen, Albert-Ayler-projektet. Där klingar långa melodislingor tryfferade med Aylers ”Prophet”, ”Ghosts”, ”Spirits”, ”Bells”, och här hör vi utdragna klagosånger i form av jazzklassikern ”St James Infirmary”. Men de två amerikanerna verkar inte alls uppfatta Ayler som något annat än en klassisk stor jazzmästare. Inget av det vrånga, trilskande, sökande, brötiga, religiöst drömska och sentimentala finns kvar. Bara ett slags akademisk artighet. En hommage. Så som den stackars Mozart hyllades under sitt jubileumsår. Brötzmann är däremot bra, då han är sig själv. Han skulle säkert lyft Ayler till molnen eller doppat honom i Rhen, om det inte varit för de allvarliga amerikanerna (detta är vårt arv, vår kultur, vår martyr och mästare!).

Jag har ännu inte nämnt Toshinoro Kondo. Han är en märkligt eklektisk trumpetare. En man efter Lester Bowie, men också performanceartist av guds nåde. Då trädde han utanför trumpetens gränser och skapade events. I detta gäng finns det bara plats för stortonigt virtuost blåsande. Då hör vi fint spel så som vi är vana att höra modern frijazz. Och vi hör också hur nära den improviserade trumpetmusiken är ett nytt paradigm. Men ännu har det inte hittats. Det skulle Axel Dörner göra senare. Därför är det som om Kondo springer mot väggarna i ett för litet rum. Gång på gång. Och det är intressant att höra denna skälvande tvekan, för Drake och Parker anser sig förstås behärska och beskriva sina musikaliska rum. Brötzmann gör detsamma men är väl medveten om de många rum han redan erövrat. Han väljer för stunden den frijazziga tryckkammare som kallades Die Like A Dog. Han drivs av en stark nukänsla. Närvaron bränner än idag i spåren. Kondo rör sig säkert också, men vill mer. Ibland spricker säkerheten och han kastar sig handlöst ut, men fångas upp av kompet och återförs till ordningen eller släpper fram nästa solist.

Vad jag vill säga är att Albert-Ayler-skivan är både ofullgången och laddad av kärleksfull önskan. Sedan är det bara att följa gruppen på de andra albumen. Jag lägger märke till att Drake och Parker knappast rör sig utanför sina egna idiom. Det är Brötzmann som är den store musikern och samarbetsmannen. Den sammansmältning som skulle komma ur det bästa amerikanska och det bästa europeiska äger fortfarande rum i smältdegeln Chicago Tentet.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry