Die Hochstapler: The Braxtornette Project

Die Hochstapler
The Braxtornette Project
Umlaut Records, UB004

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-02-19 13:43

Die Hochstapler är en kvartett bestående av Pierre Borel (altsaxofon), Louis Laurain (trumpet), Antonio Borghini (bas) och Hannes Lingens (trummor). För något år sedan fick de den originella idén att endast ägna sig åt tolkningar av kompositioner av Ornette Coleman och Anthony Braxton. Resultatet av det till synes hårda arbetet finns på skivan The Braxtornette Project, släppt på Umlaut Records i slutet på förra året.

Dubbel-cd:n är uppdelad i fyra delar, betitlade "Part I-IV". Varje del innehåller ett antal kompositioner, samtliga skrivna av de båda herrarna som namngivit projektet. På Umlauts hemsida förklaras följande: Die Hochstapler kopierar inte Coleman och Braxtons musikaliska koncept, de stjäl dem. Sedan gör de om dem för att skapa sin egen musik. Typ. "Part I" fokuserar på Ornette och Braxtons mer jazziga kompositioner, "Part II" och "Part III" speglar utvecklingen från jazz till nutida musik och "Part IV" som framförs av en dubbelkvartett behandlar två av de större ensembleverk som Coleman och Braxton skrivit.

The Braxtornette Project* öppnar med "Part I" där jazzen står i fokus och Die Hochstapler levererar den absolut bästa fribopen jag har hört på evigheter. Stycket består av "23E - Peace - 23D - Faces and Places - 23A", där nuffrorna är Braxton-bitar och de fina namnen är Colemans trudelutter. Kvartetten (här med Tobias Backhaus på trummor istället för Lingens) spelar så att stumparna yr och det svänger så det svartnar. Jag har sällan hört fribop spelad med sådan hängivelse, tuffhet, skicklighet och glädje. Och dessutom känns det helt genuint. De försöker inte kopiera eller efterapa, de är sig själva och de kör sin grej till 100 %! Jag skrattar och njuter och håller på att krypa ur pälsen.

Då kommer "Part II och III" och jag behåller pälsen på. Och jag skrattar inte längre. För nu är det andra tongångar. Kvartetten presenterar nu "Good Old Days - 40(O) - 40B - pi - 40L - 40F - European Echoes - The Ark - The Empty Foxhole - 40I" i "Part II" och "53 - 69D - Poise - Ecars - Joy of a Toy – Deedee - 69J - 53 - Forerunner - 6C - W.R.U – 53" i "Part III". Nu vill Die Hochstapler visa på jazzens utveckling till nutida musik. Styckena blir mer och mer invecklade, gränserna mellan komposition och improvisation blir otydligare. Stämningen är allvarligare än på den leksamma, spelglada förstadelen. Kortare teman, lösare former, mer sounds och en tjockare, tätare ljudbild. Abstrakt är nyckelordet. Tyvärr saknar improvisationerna riktning och på "Part I" fanns det ett underbart samspel som nu är som bortblåst. De långa styckena blir odynamiska och det låter lite likadant hela tiden. "Part II" och "Part III" blir i längden ganska tråkiga och musiken gör mig väldigt trött i både öron och huvud.

Lite nedstämd efter de föregående två delarna hyser jag ändå lite mer förhoppning till "Part IV" där "348 - Free Jazz - 348" presenteras. Dubbelkvartetten består förutom Die Hochstapler av Peeping Tom (Axel Dörner trumpet, Joel Grip bas, Pierre-Antoine Badaroux altsax och Antonin Gerbal trummor). Och något bättre blir det. "348" inleder och det är ganska orkestralt, men ändå löst arrangerat och öppet. Ensemblen spelar bra ihop och trots att det är många röster blir det blir aldrig för mastigt. "Free Jazz", denna milsten i jazzhistorien, behandlas sorgligt nog ganska illa av Die Hochstapler och Peeping Tom. "Temat" gör de bra men sen krackelerar det. Det är hela havet stormar med solister i olika kombinationer, men de får inte sträcka ut ordentligt. Det låter som om alla har bråttom. Och det där sättet att spela, med den ena foten i det fria och den andra i bopen som gör originalet så bra, finns inte där. Och svänget glöms också bort. Istället blir det någon irriterande improgegga av det hela (igen). Hela albumet avslutas med detta trötta improtugg, samma som vi blivit tvångsmatade med i de två föregående delarna. Jag blir så ledsen.

Summa summarum är "Part I" något av det bästa jag har hört inom modern fribop. Fullt ös med en otrolig känsla och ett djuriskt sväng. Det är lätt att hänga med när nya kompositoner tar vid, men det är ändå väldigt naturliga övergångar och det blir aldrig krystat. Enastående. Det är värt att köpa skivan bara för de där magiska 37 minuterna.

Resten av musiken är rätt jobbig och lite själlös. Den präglas av trist riktningslös impro som blir övermäktig. Men jag måste medge att det är otroligt skickligt genomfört. Att tolka Ornette och Braxton är en tung uppgift att ta på sig. Dels är båda kompositörerna/musikerna helt unika i sig. Det är deras kompositioner också. Spåren på skivan är långa och många kompositioner spelas och att sätta ihop, repa och klara av att framföra den här musiken är en uppgift som kräver hårt arbete. Die Hochstapler har lyckats med konststycket att göra en skiva som är alldeles underbar och nästintill outhärdlig på samma gång.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry