Differnet Collapsing Universe

Differnet
Collapsing Universe
Friendly Noise FYN 50 (Border)

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2010-01-07 01:29

Omslaget signalerar exklusiv elegans. Ett diskret designat kaffepaket, utspridda bönor, den brunaste kaffekopp man kan tänka sig. Allt detta utplacerat på en horisontlös, brunskalig yta som sträcker sig in i oändligheten. Ritsch!, så har jag sprättat omslagets plombering (jo, det finns faktiskt en sådan), redo att kolla om insidan är lika elegant utformad som utsidan. Visst, innehållet smakar faktiskt precis så gott som jag hade hoppats, ja, även musiken signalerar exklusiv elegans. Uppsalakvartetten Differnet har samlat sig, fokuserat på uppgiften och med tredje fullängdaren ”Collapsing Universe” levererat ett koncist album som renodlat deras poppiga sida, utan att deras ljudmässiga experimenterande gått helt förlorat.

Jag tillåter mig några lata och slarviga jämförelser; placerar The Knife i ena änden och The Radio Dept i den andra och finner att dagens Differnet hamnar exakt i mitten. Luftig, elektronisk pop med ekon från åttiotalssynten å ena sidan. Kylig, urbrittisk melankoli med en och annan The Cure-doftande gitarrslinga å andra sidan. En annan beröringspunkt, som förenar dessa två sidor, är New Orders sublima album ”Technique”. En jämförelse som bara delvis fungerar ur musikalisk synvinkel, men som kanske i högre grad handlar om musiken på ett emotionellt plan. Och känslan som förmedlas rakt igenom är mollstämt vemodig, men ändå vagt hoppfull.

Några spår berör mig extra mycket. Eurythmics-covern ”Savage” är extremt lyckad. Inte alls, vilket vore mer väntat, från deras klassiska syntperiod (ca 1982-1983) utan från en senare, mindre ansedd skiva. Differnet gör låten till sin egen, på ett förnämligt sätt. ”Prediction And Event” är också speciell: första halvan en sorgsen, stämningsfull vaggvisa från rymden, andra halvan skarp ”musique concrète” med sträva akustiska ljud som skär genom luften. Mycket snyggt! ”Electricity” är smittande pop, kanske det mest fjäderlätta spåret. Eposet ”Stadium” (en framtidsskildring?) är nog ändå min största favorit. Låten byggs långsamt upp mot ett mittparti som innehåller ett märkligt, utomjordiskt solo, vilt och oformligt. Det låter ungefär som om Robert Fripp trakterade en egenhändigt uppfunnen elfiolmunspelsorgel.

”Collapsing Universe” är Differnet i ett koncentrat, men också i ny skrud. Det är en relativt lågmäld och inåtvänd popskiva, mindre fragmentarisk och med färre kringelkrokar än tidigare. Ändå med så pass mycket tuggmotstånd att man kan upptäcka nya saker för varje lyssning. Enda gången de krånglar till det är när det gäller låttexterna, som ibland är onödigt manierade. Men det är definitivt en randanmärkning.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry