Dinosaur JR x 3

Dinosaur JR
Dinosaur
Sweet Nothing 037 (Border)
Dinosaur JR
You´re living all over me
Sweet Nothing 038 (Border)
Dinosaur JR
Bug
Sweet Nothing 039 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2009-10-28 18:06

J.Mascis konsert på Sticky Fingers häromåret väckte delade känslor. Fan, han skulle haft ett band med sig hörde jag folk som mumlade efteråt. Det var ju inte som när Dinosaur Jr spelade på Roskilde direkt sa en annan röst i garderobskön. Jag var mäkta imponerad. Förväntningarna var kanske inte skyhöga, de senaste årens skivor har haft en del pärlor, men inte fått mig att börja skrika och veva med armarna som det vore VM i luftgitarr. För det var ju så man kände över Dinosaur Jr:s skivor. I synnerhet album numero två och tre: "You´re living all over me" (1987) och "Bug" (1988). J.Mascis spelade ett par gamla Dinosaur Jr-låtar samt nyare saker. Han satt på en stol med en gitarr och en liten mixerlåda där han samplade sig själv, spelade in ett par ackord, som upprepades och fungerade som komp och riffbotten när han då och då – pangpangpang – vandrade iväg på makalösa gitarrsolon. Vid flera tillfällen fick jag lust att lägga mig ner på knäna som en muslim och be framför den långhårige urslackern. Konserten fick mig att återupptäcka Dinosaur Jr:s skivor. Och nu är det dags igen att greppa tag i Massachussettstrion när gruppens tre första album släpps i remastrade nya versioner med extraspår och ett par videos som bonus.

Håller de fortfarande? Ja för fan. Visst, det är mycket nostalgi i min dinosaurupplevelse idag. Jag blir nästan tonåring bara av att höra Freak scene, Repulsion eller Sludgefeast. Jag vill halsa öl och ringa gamla polare, göra bort mig på halvsunkiga indieklubbar. Men det är ju en rätt skön känsla, eller hur? Och det som fortfarande övertygar är kraften i musiken, den råa pulsen, trions originalitet, J. Mascis genialitet. För även om Lou Barlow och trummisen Murph var viktiga pusselbitar i soundet och den växande osämjan mellan medlemmarna (i synnerhet Mascis och Barlow) skapade någon slags neurotisk hatkärlekdynamik som eldade på kaoselementet i musiken så var det Mascis förmåga att lappa ihop metal, hardcore, Neil Young-epos och postpunk som var gruppens hemliga formel. Han stoppade in punkens långfinger i en arenarockhögtalare, pillade fram remsor av trasiga poplåtar. Varvade vassa melodier med ett alldeles eget gitarrsound. Sjöng så släpigt att man kunde misstänka att tandläkarpappan bedövade honom varenda morgon.

Första plattan från 1985 visar upp en del barnsjukdomar. Den är ojämn. Influenser från gothrock typ Bauhaus sipprar igenom och slåss med rötterna i hardcore. Låtskrivarpennan är fortfarande ganska trubbig. Men redan första låten "Bulbs of passion" exploderar i ansiktet och embryon till framtida stordåd hörs nästan hela tiden. "Severed lips" är till exempel Mascis första nervdallrande ballad av typen "Get me" som han koncentrerade sig på senare. Och det skramlar fasligt skönt. Det måste varit en ytterst trevlig chock att drabbas av den här skivan för 20 år sedan. Dinosaur Jr skaffade sig tidigt ett liverykte, de spelade högt som satan och skrämde slag även på den mest luttrade konsertbesökare. En vink om hur trasiga och galna de var på scen finns på en liveupptagning av "Does it float" som avslutar skivan.

"You´re living all over me" startar med tuggummit "Little fury things" och fortsätter med låt efter låt efter låt som sätter sig i märgen. Fokuserad attackrock med löjligt effektiva melodier, refränger och riff. Och det slamrar ännu skönare. Mike Watt säger i Byron Coleys text i cd-häftet att han älskar gitarrsoundet. Jag håller med. Skönt släpiga "Tarpit" har alltid varit en favorit, där gitarrerna hackar sig ner i mullrande noise på slutet. Av de mest omedelbara låtarna har jag möjligen spelat sönder "In a jar" – men "Kracked" och "Sludgefeast" är alltid mumma för öronen. Och "Little fury things" kan jag inte tröttna på. Här finns även covern på Cures "Just like heaven" som släpptes på singel och på samlingen "Fossils". Funkar perfekt i sammanhanget. Av Lou Barlows två låtar "Lose" och "Poledo" var den sistnämnda (med ljudeffekter och akustisk gitarr) egentligen ett hemmahopkok och det första fansen hörde av Barlows Sebadohgrejer. Malplacerad kanske, men det ger en extra mystisk stämning till hela skivan.

”When i need a friend it´s still you”. "Freak scene". Öppningsspåret på "Bug". Dinosaur Jr:s mest kända låt. K-l-a-s-s-i-k-e-r. "Bug" är ett naturligt syskon till "You´re living all over me". Samma typ av låtar. Samma vevande driv. Men inte lika omtumlande. Mascis är tryggare som låtskrivare och därför en aning tråkigare. Gruppen var i kris, Barlow och Murph spelade in sina grejer i tre dagar, och Mascis slutförde skivan utan sina kamrater. "Don´t" är en av Dinosaur Jr:s märkligaste låtar. Primalterapi på skiva. Barlow skriker ”Why don´t you like me” och tolkningen har alltid varit att han skriker ut sin förtvivlan över att Mascis (som han på många sätt dyrkade) var ett egofixerat rövhål. Mycket bisarrt. Och ångesten går verkligen att ta på. "You´re living all over me" är mästerverket. Men "Bug" går inte av för hackor den heller. Återigen: gitarrerna, låtarna. Tänk att vara tonåring idag och uppleva Dinosaur Jr:s tre första skivor utan skyddsmask. Frågan är om indierock någonsin varit bättre.

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry