Dirac_Phon

Dirac
Phon
Valeot 003

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2010-09-07 00:05

Och hur önskar du din drone serverad? Det är fullt möjligt att inte allas kopp te är mer av denna det tidiga 2000-talets primära kammarmusik, som drone tenderat att bli, men fortfarande finns det plats för spännande utgåvor som förtjänar uppmärksamhet.

Dirac är en trio från Österrike som spelar en drone som egentligen lika gärna kunde kallas elektroakustisk fri improvisation. Peter Kutin, Daniel Lerchner och Florian Kindlinger använder förutom laptops, fältinspelningar och effekter också en tokig mängd akustiska instrument: flöjter, gitarrer, munspel, kalimba, klockspel, glas, saxofon, klarinett, cello, kontrabas, … Den instrumentala öppenheten – i pressutskicket listas bland annat ”…klangoliven, vocals, videocameras, their ears, floortom, snare drum, harmonium, any kind of objects, darkness, patience, silence, solitude…” – blir till en påtaglig del i det musikaliska konceptet. Inte så att allt-går-an, däremot håller trion en ledig ton gentemot vad de ljudalstrande objekten traditionellt representerar. Vad som låter intressant, tolkar jag, tål också att fukta den drånande väven.

Skivan Phon, som är Diracs tredje, består i ett knappt trekvarts långt stycke. Musiken växer dynamiskt, samspelta faser vidgas med akustiska stråk och komprimeras i digital hantering. Brian Enos ord om att ”upprepning är variation” kommer till mig: inte den statiska, minimalistiska uthållighetsmusiken, inte heller ambient eller noise som mest rör sig på stället, snarare då likt Supersilents långsamma meditationer i utdragen wide-screen.

Det är som att se ett långsamt pussel byggas: efter en kvart gör munspelet entré vid ett slags europeisk cowboylägereld och bygger nedåt med bassängreverb och gitarrfeedback som pekar med trumpetens mynning vidare mot styckets andra del, den lugnare satsen baserad på stråkar och skarpa fältljud som krymper ihop får det att växa mot den avslutande tredjedelens elektroniska blipp med blöta droppar över en tung, dov baston. Det är musik som bubblar och rör sig, jag upplever improv och postrock, ett seriöst samspel, en rik ornamentering, en belönande ljudkropp.
Drone. Eller inte. Oväntat läckert i vart fall.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry