Dirty Projector

Dirty Projectors
Bitte Orca
Domino WIGCD229 (Playground)

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2009-09-21 20:27

På förra plattan tolkade Dirty Projectors Black Flags punkklassiker ”Rise Above”. Utan att återvända till originalet. Bandets centralgestalt David Longstreth luskade säkert reda på texterna, men han tog sig stora friheter med musiken, försökte minnas melodier, skapade om låtarna. Det är en av de bästa och märkligaste ”coveralbum” jag har hört.

Sångaren, gitarristen med mera David Longstreth tycks uppskatta koncept. Men ”Bitte Orca” har såvitt jag förstår inget underliggande tema, nio nya låtar, som han skrivit och producerat, med viss hjälp av Amber Coffman och gruppens övriga medlemmar. Det är en lysande skiva, olika musikstilar fogas samman utan att det blir onödigt snårigt.

En av sakerna som gjorde ”Rise Above” så lyckad var gitarrspelet som hämtade mycket från Afrika. Dirty Projectors har precis som många andra Brooklynbaserade band - Vampire Weekend, Animal Collective och Gang Gang Dance till exempel – tagit upp den afrikanska tråden som Paul Simon och David Byrne utforskade på olika sätt i slutet av 70-talet och under 80-talets första hälft. Det finns även här på flera låtar, inga långa solon, utan ofta, korta gitarrhugg som får musiken att gnistra och lyfta ett par extra varv. Ibland blandas det även in progrockfärger som fungerar hur bra som helst. Försök tänka hur det skulle låta om Robert Fripp flyttade till Östafrika och spelade popmusik. Superbt gitarrspel.

Låtarna har popmelodier som omedelbart klistras fast. Alltid med oväntade inslag. Musiken tar språng hela tiden. Influenserna från Afrika hade jag väntat mig, då är stråkarrangemangen och de låtar som hämtat inspiration från samtida r´n´b faktiskt mer iögonfallande. Och även här lyckas Longstreth att gå in i rollen som en modern soulsångare eller en framåtblickande producent utan att det känns ett dyft konstigt. Han kan sjunga i falsett, böja konsonanter och vokaler, smaka på dem, hamna nära såväl Green Gartside som Jonathan Richman, och bolla med de två sjungande tjejerna i bandet. Just samspelet mellan rösterna är en av skivans allra mest originella inslag. Ibland stiger Longstreth åt sidan, lämnar mikrofonen till Amber Coffman och Angel Deradoorian.

Jag hade höga förväntningar på ”Bitte Orcha”. Skivan är – kors i taket – bättre än mina vildaste fantasier.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry