Dirty Three Cinder

Dirty Three
Cinder
Anchor & Hope/Bella Union/V2

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2009-10-29 02:47

Det hör inte till vanligheterna idag att jag upptäcker ny musik via New Musical Express (NME). Men det var annorlunda för ungefär tio år sedan. Jag minns inte vad det stod i recensionen av Melbournetrions debutalbum "Sad & Dangerous" i den brittiska musikblaskan. Minns bara att jag var tvungen att höra skivan, fick napp samma dag, traskade upprymd hemåt och lyssnade på den flera gånger i ett svep. Det var precis lika bra som recensionen utlovat.

Kanske kan man säga att Dirty Three utforskade olika möjligheter på de två första skivorna för att blomma ut på "Horse Stories" (96), "Ocean Songs" (98) och "Whatever You Love, You Are" (00). Dirty Three är väldigt mycket violinisten Warren Ellis skapelse, han spelar fiol som ingen annan, få musiker kan trolla fram lika mycket känslor i sitt instrument. Fiolen river upp blödande sår, virvlar runt av våldsamma kastbyar, smeker och tröstar som en klunk whisky. Men själva essensen hos Dirty Three är samspelet mellan Ellis, Mick Turner (gitarr) och Jim White (trummor). Många av trions skivor är inspelade live i studion och utan att känna till hur mycket som är improviserat så har Dirty Three samma självklara flyt som de allra bästa improvisationsgrupperna. Även om det ibland låter som alla spelar olika saker, hittar varsin ingång i musiken, hänger det ihop på något märkligt sätt.

Efter "Whatever You Love, You Are" - som var en ny fas i gruppens utveckling, med ett mer studioanpassat sound, med lager på lager av Ellis fioler - gjorde de en paus. Warren Ellis jobbade med Nick Cave & The Bad Seeds (han startade samarbetet med Nick Cave på "Let Love In" 1994 och blev fast Bad Seeds-medlem några år senare). Turner pysslade med soloprojekt. White turnerade med Will Oldham. Bland annat. Förra albumet, "She Has No Strings Apollo" (03), var något svagare än föregångarna. Och även om jag fortfarande förtrollas av Dirty Three är känslan samma på "Cinder"; det är bra, åh ja, jag blundar och njuter, men överväldigas sällan.

Soundet känns igen - men mycket är nytt. Framförallt är låtarna många (19) och korta. Speltid: 70 minuter. Det är sång (!) på två spår. Sally Timms (Mekons) nynnsjunger på Feral och Chan Marshall (Cat Power) lånar ut både text och röst på "Great Waves". Mark Soul (säckpipa) gör ett gästinhopp på "Doris" och Ellis lämnar fiolen då och då och spelar piano, altfiol, mandolin och irländsk bouzouki. Turner adderar lite bas och orgel vid sidan av de böljande gitarrvågorna. Folkmusikaliska element bryter in emellanåt, tydligast på "The Zither Player", en låt av Lajko Felix, violinist från Balkan som Ellis dyrkar. Jag har alltid gillat när Dirty Three närmar sig folkmusiken och kärleksfullt förvränger keltiska och östeuropeiska influenser, skitar ner traditionerna, lägger sig i leran och plockar upp urgamla rotsystem.

Det känns som Dirty Three har bestämt sig för att visa upp en bred provkarta av stilar på "Cinder". Kanske för att fiska ännu fler filmmusikjobb? Nej, det var korkat sagt, filmproducenter över hela världen borde slåss om att få använda Dirty Threes musik. Det är mer ”låtar” än tidigare - vilket både har sina för- och nackdelar. Jag hade hellre sett att de utvidgade teman och koncentrerade sig på längre kompositioner. Samtidigt är det en fröjd att luta sig tillbaka och doppa öronen i det stora landskapet av stämningar. Jag har lyssnat på skivan 12, 13 gånger och tröttnar inte. Återigen: samspelet. Och Ellis fiol gör saker med mig. Den tar sig in i kroppen.

Många vandringar in i det lugna och drömska. Men favoritlåtarna är - som vanligt - när det mullrar, som i den dramatiskt uppbyggda "Flutter", med fladdrande, svävande fioler, ihopslingrade instrument, och en sugande melodi som lyfter med återkommande styrka, tar med sig allt, fåglar, löv, föremål, minnen.

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry