Diverse Artister: Pont Sur Le Congo

Diverse Artister
Pont Sur Le Congo
Syllart Productions 6147472

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2010-06-22 23:19

Kongo är inte ett land utan två länder. Dels Demokratiska republiken Kongo, även kallat Kongo-Kinshasa, tidigare Zaïre, under kolonialtiden var namnen bland annat fristaten Kongo och belgiska Kongo. Norr om Kongofloden finns Republiken Kongo eller Kongo-Brazzaville som under kolonialtiden kallades franska Kongo, en del av franska Ekvatorialafrika. Omöjligt att ignorera regionens politiska historia, varje gång jag studerar Afrikas geografi finns det koloniala arvet närvarande, särskilt Berlinkonferensen 1884-1885 när Bismarck, Leopold II och andra europeiska hökar delade in Afrika i olika intressesfärer. Då fick Frankrike bland annat Kongo norr om Kongofloden samt Centralafrikanska republiken, Gabon och Tchad, Belgien det stora området söder om Kongofloden (med över 200 etniska folkgrupper) och Portugal roffade åt sig Angola.

Om vi riktar in oss på musiken – och framförallt låtarna på Syllarts dubbelsamling – så hamnar man både i Brazzaville och Kinshasa (tidigare Leopoldville), två städer nära varandra, på olika sidor av Kongofloden. De flesta låtarna är med Kinshasabaserade musiker. Kinshasa är den centrala staden när det gäller kongolesisk musik, ja, en av de mest betydande städerna i afrikansk musik överhuvudtaget eftersom rumba congolaise och senare rumba rock och soukous har inspirerat och påverkat musik runtom i Afrika, åtminstone sedan 40-talet. Musik på många sätt präglad av kubanska rytmer, som till stora delar härstammar från väst- och centralafrika. Det är problematiskt att döpa musiken, eftersom rumba och soukous är danser, kongoleserna säger miziki na biso (vår musik), eller lingala (språket), och pratar sällan om stilar eller genrer. Belgare och fransmän har myntat begreppen. Som nu senast, när Konono No.1, Staff Benda Bilili och andra band lanseras som Congotronics av det belgiska skivbolaget Crammed Disc. Inget fel i det, Crammed Disc och producenten/musikern Vincent Kenis har gjort ett fantastiskt arbete med de här banden och är man nyfiken på rötterna har Crammed Disc släppt samlingar under namnet Roots of Rumba Rock med inspelningar från 50-talet.

Och det var på 50-talet som Kongomusikens guldålder startade med grupper som African Jazz med Joseph ”Le Grand Kalle” Kabasele som bandledare och där även de främsta Kongomusikerna - Franco Luambo Makiadi, Dr. Nico Kasanda, och Tabu Ley Rochereau – skivdebuterade, Franco som gitarrist 15 år gammal. Grand Kalle & African Jazz mest kända låt är ”Independence Cha Cha” (1960) som blev en signatur för de afrikanska staternas självständighet. Flera av de mest kända artisterna finns med på samlingen, som en låt med Dr. Nico & African Fiesta Sukisa. Dr. Nico skapade en egen fingerpickingstil, mer twangsvajande och glidande än Francos gitarrtricks. De två låtarna med Franco & OK Jazz är representativa för urvalet som koncentrerar sig på musik från slutet av 60-talet och under första halvan av 70-talet, där den äldre storbandsstilen delvis hade ersatts av en nyare våg av band.

Det som främst slår mig när jag lyssnar på de 24 låtarna är musikens självklara, oemotståndliga sväng, känsla och superba kombination av rytm och melodi. Och så – förstås – gitarrspelet. När européerna började importera elgitarrer till Kongo blev gitarren snabbt huvudinstrument och ersatte pianot i kubansk-influerad rumba och likembe (tumpianon) som var vanliga i den egna musiken. Intressant, i den här kontexten, hur dagens internationellt mest uppmärksammade Kongoband - Konono No. 1 – hållit sig fast vid tumpianon, men elektrifierat dem; i början var elgitarrspelet liknande likembemusiken, Konono No. 1, vänder på det ett varv, och får sina tumpianon att – ibland - låta som förvrängda, rytmskorrande gitarrer. Inom den kongolesiska rumban kallas det seben när övriga instrument saktar ner och gitarrerna tar över, många av banden hade flera gitarrister, som backade varandra, kompletterade varandra, och skapade slingrande, dansanta och melodiska knorrar i låtarna. Nästan samtliga låtar har härligt gitarrspel, en favorit är ”Maloukola” med Sinza Kotoko där gentlemannasången omgärdas av transparent, komplext, hackande, vackert gitarrspel. ”Koue Koue! Ebony Aboyi Ngai” med Franco & Ok Jazz har korta, förlösande gitarrsolon, men här har blåssektionen en lika viktig roll, liksom sången, som driver fram låten, med soul/funk-ekon. James Brown var i Kongo-Kinshasa 1969 och 1974, och västerländsk soul, funk, r´n´b, rock och pop påverkade musiken till viss del, men inte lika mycket som i västafrikansk highlife. Skrik och stön förekom, men vanligare var en mjuk sångstil, möjligen ett arv från den latinska/karibiska traditionen.

Många av de mest tongivande namnen hade spelat tillsammans, men blev senare rivaler, Franco blev till exempel vansinnig när musiker - ett tag hade OK Jazz 50 medlemmar (!) - bröt sig fria och släppte skivor på egen hand. Jag vet inte om det var något särskilt för Kongo, tänk bara på hiphop i USA eller på den knivskarpa konkurrensen mellan soundsystem i Kingston på 50- och 60-talen. Flera av namnen på Pont Sur Le Congo är fribytare från andra band, kompmusiker som blev soloartister, anammade nya stilar, skivans sista låt är med Zaiko Langa Langa, med den blivande superstjärnan Papa Wemba som en av många medlemmar, ett band som banade vägen för den utveckling av rumban som senare döptes till soukous och andra stilar som kwassa kwassa och ndombolo. En tongivande musiker, som figurerar på flera låtar, både som musiker och producent, är saxofonisten Kiamanguana Verckys, lyssna till exempel på den över 10 minuter långa ”Ya Nini” (från 1976) med härligt ruffigt driv i saxofonen och en gitarr som under de sista minuterna sicksackar sig iväg i en hisnande dans.

Texten i cd-häftet, författad av journalisten Florent Mazzoleni, är rik av fakta och anekdoter och beskriver kortfattat musikens historiska förgreningar. Men jag saknar information om en del låtar när det gäller årtal, bristfällig information om musiker, och det står ingenting om vilka skivbolag som ursprungligen släppt låtarna. Syllart har ingen hemsida, men Ibrahim Sylla (även musiker och producent) är en veteran i sammanhanget; han kommer från Elfenbenskusten/Senegal, och har mängder med skivor i sin kappsäck. Jag funderar en del över urvalet, bra låtar rakt igenom, men det handlar så klart om licenser. ”Pont Sur Le Congo”, med Franklin Boukaka, från Brazzaville, som döpt samlingen, finns inte med till exempel. Francis Boukaka var ingen av de mest utmanande artisterna rent musikaliskt, åtminstone inte på de låtar jag har hört med honom, men han kritiserade regimen, och mördades av militärpolis 1972. Hur mycket låtarna speglar samhället är svårt att säga, vissa ord på franska och spanska, men texterna är till 99 procent på lingala. Men då får man läsa på, försöka lära sig landets kultur och historia. Vilket, för mig, är en av de största anledningarna till att jag mer och mer lyssnar på musik utanför Europa och USA. Jag lär mig saker, blir en rikare människa. Sen kan man själv klart bara lyssna, njuta, och dansa.

Fotnot: ”Pont Sur le Congo” är en av flera skivor i Syllarts serie African Pearls med afrikansk populärmusik. Det finns fler volymer från Kongo, musik från Mali, Guinea, Elfenbenskusten och Senegal.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry