Diverse Artister: Popofoni

Diverse Artister: Popofoni
Popofoni
Prisma LP001

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2013-01-23 22:42

Vad som började som en het diskussion om pop kontra den moderna konstmusiken i norsk television 1969 slutade i en av landets mest eftertraktade vinyler: dubbelalbumet Popofoni som gavs ut på norska Sonet 1973 i 500 exemplar. Sex musikaliska stycken av Gunnar Sønstevold, Arne Nordheim, Alfred Janson, Kåre Kolberg och Terje Rypdal framförda av en utbyggd version av Jan Garbareks grupp. Nu är albumet åter tillgängligt via en vinylutgivning av bolaget Prisma som producerats av Lars Mørch Finborud och Lasse Marhaug.

Det är minst sagt en märkvärdig skiva. Upprinnelsen spelar naturligtvis roll. I tv-programmet Åpen Post diskuterades popmusik där bland andra Rolv ”Fleksnes” Wesenlund mötte kultureliten i form av en litteraturvetare samt en pianist och Beethovenexpert. Under sändningen slängde skådespelaren Elisabeth Grannemann tallrikar i golvet och skrek i en parodi över en avantgardekomposition med direkt referens till kompositören Arne Nordheim. Nordheim svarade med att komponera ”Solar plexus” och bråket fick stor uppmärksamhet i medierna. Så stor att föreningen Ny Musikk och Henie Onstad Kunstsenter bjöd in de experimentella kompositörerna Sønstevold, Janson, Kolberg, Rypdal och återigen Nordheim att komponera verk i mötespunkten mellan pop och avantgarde under samlingsnamnet Popofoni. Det hela framfördes vid en konsert på konstcentret i april 1970 av Garbareks grupp med bland andra Jon Christensen på trummor, Arild Andersen på bas, Bobo Stenson på piano och orgel, gitarristen Terje Rypdal och troligtvis (hon nämns dock inte i omslaget) vokalisten Karin Krog.

Att hitta inslaget av pop är dock inte alltid så lätt! Men det är heller inte ren konstmusik och den tunga frijazz Jan Garbarek och övriga spelade vid den här tiden är heller inte särdeles framträdande. Istället är det en mix av dessa med inslag av text-ljud, improvisationer, fältinspelningar, groove och sång i ett experimentellt lapptäcke.

Nordheim blandar friskt i ”Solar Plexus”. En inspelad röst proklamerar ”Har du hört att Nordheim skriver schlager” möter Georg Johannesons poesi där signalord som tyfus, DDT och kapitalism upprepas och ett maskingevär knattrar. Det är inte orimligt att allvaret är ett svar på den norska vinnaren i Eurovision Song Contest 1969 som bar namnet ”Oj oj oj så glad jeg ska bli”. Det är här någonstans som den ofta för tråkighet anklagade konstmusiken visar sin humor. Även Alfred Janson träder in på den sofistikerade humorns väg när han lyfter in inspelade debattuttalande i verket ”Valse Triste” (där ”triste” inte betyder trist utan ledsen) bredvid en självmordstango från förkrigstidens Warszawa. Kontentan är inte svår att förstå, och det håller i det stora hela även om vissa inslag blir lite diffusa eftersom de så direkt härstammar från en debatt för över 40 år sedan. I botten en ganska lågmäld jazzgroove och gott om utrymme för solospel mellan de inklippta rösterna.

Gunnar Sønstevolds ”Arnold” (som inte hänsyftar till Schönberg utan till skulptören Arnold Haukeland) blandar tolvtonsmusik med improvisation, elektroniskt med akustiskt. Det finns tillfällen när det känns mer som frirock än jazz eller konstmusik. Men ett plus ett lyfter inte alltid till tre. Men att ett plus ett blir två är ju inte heller fy skam. Ett genomgående drag hos såväl Sønstevold som de flesta andra är att de långa verken väldigt tydligt delas in i olika partier. Helheten blir därmed svår att greppa. Det hindrar inte att Arild Andersen spelar fantastisk solobas på ”Arnold”. Något senare är det istället Garbarek som framgångsrikt improviserar solo.

Trots den frijazziga inledningen är Kåre Kolberg den som driver musiken längst mot popen. Och stycket ”Blow up your dreams” fångar in mig med i sin orgel- och sångdrivna melodiska musik. Jazzigast är Terje Rypdals i sammanhanget ”Episodes”, en låt som är på väg men aldrig når fram, en episod helt enkelt. I sitt andra stycke – ”Morgenraga” – hittar Arne Nordheim inspiration i den indiska musiken. En långsamt dronig musik med orglar, röster och Arild Andersens fina bas.

Popofoni är en viktig skiva – då och nu. Och om än den till viss del är tidsbunden, och till viss del inte alltid når ända fram rent musikaliskt, är den spännande att lyssna på. Instrumentalisterna går sina egna högklassiska vägar och det finns fantastiska passager på skivan som också är fullmatad med humor. Och att Arne Nordheim cirka 30 år senare plockas upp av det experimentella skivbolaget Rune Grammofon är inte märkligt. Någonstans här runt 1970 började den växelverkan mellan konst- och popmusiken som under 2000-talet medfört så otroligt mycket galet bra musik i Norge.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry