Diverse Artister: The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz & Molam in Thailand 1964-1975.

Diverse Artister
The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz & Molam in Thailand 1964-1975
Soundway SNDWCD027 (Colectivo)
Diverse Artister
Thai? Dai! – the Heavier Side of the Luk Thung Underground
Finders Keepers FKR044CD

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-03-02 22:47

Skivor med thailändsk 60- och 70-tals-musik är inget nytt i den anglosaxiska världen. Det finns mängder av utgåvor, på svenska Subliminal Sounds, till exempel, och Sublime Frequencies har släppt fem skivor, delvis med samma slags musik som på de två aktuella samlingarna från de brittiska arkivgrävarna Finders Keepers och Soundway.

På Sublime Frequencies-skivorna Thai Pop Spectacular 1 & 2 sicksackar öronen mellan olika stilar, liksom på Radio Thailand-dubbeln, men på de övriga albumen presenteras olika genrer. På Shadow Music of Thailand kan man höra thaiband som inspirerades av The Shadows och The Ventures och skapade en egen form av ståltrådspop. Molam: Thai Country Groove from Isan vol.1-2 rör sig geografiskt nära gränsen till Laos, i området Isan, nordöstra Thailand, där musikstilen molam – eller mor lam – utvecklades på båda sidorna av gränsen.

Molam är också rikt representerat på The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz & Molam in Thailand 1964-1975 och – i mindre utsträckning - på Thai? Dai! – the Heavier Side of the Luk Thung Underground. I grunden är molam laotisk folkmusik - vanliga instrument är khaen (bambublåsinstrument), och phin (två- eller tresträngad luta), och sor (böjd fiol). Texterna och sången är kännetecknande för molam, en vanlig liknelse är rap, låtarna drivs fram med ett snabbt flöde av ord. Från 70-talet och senare, i samband med en ökande urbanisering, har musiken spridits över hela Thailand, och de traditionella instrumenten ersätts ofta av elgitarr, keyboards och vanliga trummor. Texterna behandlar personliga erfarenheter, tillvaron på vischan, kärlek och tillkortakommanden.

Luk thung – som betyder musik från landsbygden - är ibland snarlik molam, jag har ibland svårt att höra skillnaden, men det svänger inte lika mycket. Låtarna har ett långsammare tempo, sången är viktig även här, ofta i vibrato, med texter som på olika sätt skildrar landsbygden. Under 60-talet – termen användes för första gången 1964 – smälte västerländsk pop, indisk filmmusik, latin, amerikansk country och andra inhemska stilar in i musiken. Luk thung skiljer sig från luk krung, stadsmusik, som är smörigare, mer romantisk och sentimental, synonym med Bangkoks eliter. Idag har många av dessa stilar utvecklats på olika sätt.

Båda samlingarna har sammanställts av Chris Menist, brittisk musiker, DJ och skribent, som bland annat författat liner notes till skivor på andra kvalitetsetiketter som Strut och Soul Jazz tidigare. Under en tid levde han i Pakistan där han letade upp låtarna till Finders Keepers-samlingen The Sound of Wonder! – Rare Electronic Pop from the Lollywood Vaults (2008). Numera bor Menist i Bangkok där han spelar skivor på klubbar och rotar efter vinyl i Bangkoks skivaffärer.

Samlingarna kompletterar varandra - men om jag måste rekommendera en av dem blir det The Sound of Siam. Ännu en gång häpnas jag av Soundways fingertoppkänsla. Om ni har lyssnat på någon av skivbolagets samlingar med musik från Ghana, Nigeria, Panama eller Columbia vet ni vad jag pratar om. Ljudet är perfekt, det finns information om varenda låt, ett rikt bildmaterial, snygg design, och musiken är av högsta klass. Finders Keepers-samlingen (ett skivbolag som gillar det obskyra, från brittisk folk till östeuropeisk progrock, franska soundtracks, psykedelia från Anatolien, och en suverän samling med persisk pop, Pomegranates) är mer åt kitschhållet, och som titeln berättar, hårdare, men även här är det svårt att inte ryckas med.

I texten till The Sound of Siam – för övrigt namnet på ett thailändskt skivbolag – berättas att många av de tidiga skivorna pressades i Japan eller Calcutta. Molam och Luk thung spelades till en början sällan på klubbar, utan på sjaskiga mathak, och när skivproduktionen rullade igång var det mest singlar som gällde. Många thailändska Lp-skivor – även långt senare – har olika artister på sida a och sida b. Under 80-talet blev kassetter det vanligaste formatet. Vad jag förstår har den här musiken av yngre thailändare betraktats som mossig, men har idag, bland annat genom entusiaster som Chris Menist, blivit hipp igen.

Chris Menist har sagt att han under arbetet med samlingarna letar efter det som sticker ut, som har en speciell känsla. Utan att vara expert på thailändsk populärmusik så konstaterar jag att varenda låt på The Sound of Siam är bra. Chaweewan Dumnern – en av de största molamsångerskorna - har med tre låtar, som jag återkommer till gång efter gång. Musiken är en attraktiv mix av västerländsk pop och soul, lite latinvibbar, men med det traditionellt thailändska i centrum. Hon sjunger med ett härligt flöde, favoriten är ”Lam Toey Chaweewan” där sången – med några hisnande vibratosekvenser – får mig att smälta. ”Sao Lam Plearn” stjäl riffet från Rolling Stones ”Jumpin´ Jack Flash”, som dyker upp ett par gånger, som en bisarr, men ganska effektiv, kontrast.

Onuma Singsiri är inte en lika driven sångerska men ”Mai Kha Som Tam” (finns även på den tidigare nämnda Thai Pop Spectacular, fast med risigare ljud) har ett härligt groove och smittande gitarriff. ”Lam Plearn Toh Lam Nhao” med Yenjit Porntawi är en annan finfin molamlåt, med medryckande sång. Ännu bättre är Sodri Rungsangs ”Uay Porn Tahan Chaydan” som startar med ett långt vokalintro med phin och khaen i bakgrunden innan den fortsätter i högre tempo när sången blir mer och mer påträngande.

Flera av de bästa manliga sångarna - Panom Nopporn, Saknatee Srichiangmai, Dao Bandon - är skolade i munkkloster och tar med sig buddhistisk vokaltradition in i popmusiken. De två sistnämnda blandar långa vokalpartier med wah-wah-gitarr, distinkt komp och tillbakalutat groove. Panom Nopporns ”Sao Ban Pok Pab” har en tydlig österländsk känsla – nästan kinesisk – men där även vanlig oboe och khaen tar stor plats. En desto märkligare kulturell parallell är att några låtar befinner sig ganska nära etiopisk musik. Den välkända etiopiska musikern Mulatu Astatke blev själv förvånad över detta när han var i Thailand en gång för att mixa en skiva. Det är tydligast på ”Isan Klab Tin” med Thapporn Petchubon och två andra sångare, med Astatke-liknande pianospel. Den är för övrigt är en ”dialoglåt” där en scen från ett tåg mellan Bangkok och Isan spelas upp, med skratt och utbrott, många låtar tycks behandla regionala skillnader, konflikter mellan stad och landsbygd, ofta med humor.

Särskilt mycket jazz är det dock inte på de 19 låtarna. Jag hör ännu mer influenser från soul, Bollywood, och latin. ”Pen Jung Dai” med Sanee Petchaboon förenar ettrigt komp med jazzigt spionblås. Och Kawaw Siang Thongs ”Kai Tom Yum” har ett härligt ruffigt sound, med markerad trumpet, upprepande bas, pratsång, skratt och Sun Ra-känsla. ”Pleng Yuk Owakard” med The Viking Combo Band är något annat, en fascinerande mix av b-film-musik, Twin Peaks-osäkerhet och en man som skriker ut sin kärlek, mer och mer aggressivt. Titeln betyder space-age musik.

Det är sången som fascinerar allra mest på låturvalet - men här finns även två extremt medryckande instrumentallåtar. ”Soul Lam Plearn” med The Petch Phin Thong Band är supersvängig med psykedeliskt phinspel som driver melodin framåt tillsammans med en yrvaken elbas. Thong Huad and Kunp´an är mer traditionella på ”Diew Sor Diew Caan” där hela låten kretsar kring khaen, samt svängigt trum- och baskomp. Jag förstår inte riktigt hur man spelar khaen, här låter det som ett mellanting mellan dragspel och fiol.

Thai? Dai! startar med en rykare. Sroeng Santis ”Kuen Kuen Lueng Lueng” som helt fräckt stjäl riffet från Black Sabbaths ”Iron Man” som smälter ihop med Siam-soundet. Det är långt ifrån en cover. Ganska genialt, faktiskt. Sroeng Santi har med fyra låtar på Finders Keepers-samlingen; han kallade sin musik för luk thung underground, brukade uppträda i skinnjacka och t-shirt som han ibland eldade upp på scenen. Inget snack om att han dyrkade västerländsk psykedelisk rock, elgitarrsolon som smakar Jimi Hendrix och Cream. Plearn Promdan får med tre låtar – han är även representerad på Soundway-plattan – och känns mer originell. Framförallt sjunger han mycket bättre, med ett imponerande sångflöde, även här en del pratsång, dialoger, en stil som kallades för talking music. ”Ying Ting” är nog favoriten, thailändsk freakschlagerpop, med Morriconestölder, soulstuk, och en säregen dramatisk uppbyggnad.

Carlos Santana hade en del fans i Thailand förstår man på Rung Fah Pupings ”Pu Yai Lee Santana”, där sångerskan sjunger med ljus röst till Santanagitarr och jagande congas. ”Kor Hua Jai Bee Kuen” med Petch Burapa är en annan favorit, ett slags acidballad, med suggestiv atmosfär. Resten av låtarna fastnar inte på samma sätt, men det är intressant hela vägen att lyssna hur de inflikade olika västerländska stilar med de inhemska genrerna.

Det har även släppts en tredje samling med thailändsk musik nyligen:: Luk Thung: Classic & Obscure 78s from the Thai Countryside (Parlortone/Dust-to-Digital). Den har jag tyvärr inte införskaffat. Ännu.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry