DJ Sniff

DJ Sniff
The Play-Back
Annihaya Records, END 02

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2010-12-02 16:28

På det vändbara spörsmålet om kreativitets relation till upphovsrätten – som inte sällan reduceras till ”att kopiera eller inte kopiera, det är frågan” – presenterar det libanesiska skivbolaget Annihaya en spännande variant. ”The visuals for this CD are part of Annihaya’s policy of hijacking elements of popular culture regardless of the artist’s personal view”, står det på omslaget till DJ Sniff The Play-Back, en skiva i vikt papper med arabisk text på utsidan och en söt anima-teckning på insdan som föreställer artisten, iförd kortbyxor och Maokeps, som superhjältesvischar över ett landskap av vinylskivor. Att kopiera kopieraren, att kidnappa kidnapparen – man får vara både blind och döv för att inte uppfatta att det kokar konst här.

DJ Sniff – Takuro Mizuta Lippit – är konstnärlig ledare för STEIM i Amsterdam, ungefär Hollands kusin till vårt EMS. Turntablist, forskare, curator, utvandrad från Japan. När han för ett par veckor sedan gästade Fylkingen i Stockholm (där jag hörde honom) och GEIGER i Göteborg (där han spelade så starkt att ena pa-högtalaren sprack) bjöd han på rent virtuost dj:ande med sin enda skivspelare, en dj-mixer, några ljudande boxar och en stramt styrd Max/MSP-patch. Det originella var inte bara hans hyperkänsliga sätt att hantera den samplade/scratchade materialet, snarare hur han inordnade sin egen spelteknik i musikens ursprungliga former.

På debuten The Play-Back märks en spikrak linje mellan den inspelade musiken och hans improviserande spelstil. Som en grammofonens Kajsa Varg tager DJ Sniff vad han haver, och nära till hands under inspelningen stod plattor med frijazz från 60-talet och tidig hiphop. Det är mycket trummor – låten ”Drumming 1” har dock mer med Max Roach än Steve Reich att göra, grymt sväng och knappt en rak takt. Brottsstycken av eldig frijazz, solotrummor, duos, trios, blir till ton- och ljudmaterial i fullständigt egen rätt när Takuro Mizuta Lippit flyttar över dem till sin elektronikpark, en musik som inte är sina beståndsdelar och influenser utan snarare reflekterar andra uttrycksätt genom sitt eget.

På konserten på Fylkingen spände DJ Sniff samplingsbågen från Alice Coltranes till John Bonham. På skivan dyker material upp från så skilda håll som Art Ensemble of Chicago (tror jag) och en engelsktalande franskalärarinna, vars argumentering för ökad språkundervisning DJ Sniff jazzar loss på och kniper sönder i allt mindre, och mindre, och mindre bitar. Ett annat spår, ”Objects Resist”, är ett knaprigt knaster kryddat med snippade leksaksljud och japanska röster – kanske finns instrumentella ljud från Christian Marclay därinne, kanske Pierre Schaeffer, kanske en pryl från från Toys’r’us, kanske en circuit bendad brödrost…

Men bäst är DJ Sniff utan tvivel när han blottar sin kärlek till tidig frijazz. Han liksom sitter in i de sättningar han samplar, och han besitter onekligen en röst som inte hade skämts för sig – om Bird Notes och BYG Actuel haft turntablister i stallet, vill säga.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry