Dolphins Into The Future - The Music of Belief

Dolphins Into The Future
The Music of Belief
Release The Bats RTB#49

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2010-04-08 21:19

Intressant fenomen att det bespottade new age-begreppet har fått en renässans inom underjordisk musikkultur. James Ferraro (The Skaters m.m.) har ett skivbolag - eller kassettbolag - som heter New Age Tapes. Klaus Schultze nämns som inspirationskälla överallt. Nu är Klaus Schultze i och för sig ett exempel på någon som var en betydande innovatör inom elektronisk musik, men som senare – efter kosmischeboomen – klumpades ihop i New Age-smeten, med utslätade produktioner från det amerikanska skivbolaget Windham Hill, japanen Kitaro och andra liknande fenomen.

Det man kan säga är väl att det inte är särskilt konstigt att Ferraro, Lieven Martens (Dolphins Into The Future) och andra i samma krets lockas av den lite plastiga mytologin inom New Age efter de senaste årens vurm för akademisk minimalism, noise och musique concrète. Strandromantiken som präglar den poppigare sidan av den här tendensen (hypnagogisk pop, chill wave) är den andra sidan av myntet. Vågskvalp som bränsle till popmelodier.

Lieven Martens har även gjort musik under en rad andra alias som Gremlins, Cetacean Nation Institute For Environmental Sounds och Duncan Cameron. Jag har hört lite grann, men vet inte alls hur hans musikaliska utveckling har sett ut. The Music of Belief innehåller ett långt spår med namnet "The Voice of Incorporeality" som är kopplat till en text av Helena Patrovna Blavatsky, teosofins grundare, se där, ännu en New Age-parallell. Den andra halvan av skivan är en svit, med kortare låtar, som kallas "Observations through the Halocline of the Worlds". Delvis, om jag förstår texthäftet rätt, inspirerad av tibetansk religion.

Flummigt? Visst. Inget fel i det. Jag tror att jag ska leta upp lite teosofi i min fars boksamling i sommar. Men, viktigast, det är lysande musik, en av de absolut bästa skivorna jag har hört i år. Vad jag förstår är det åtminstone till viss del äkta delfinljud på skivan, som skvalpar in i medvetandet och samsas med dova elektroniska signaler och melodier lika långsamma som en krabbas dans på havsbottnen. Jag kan knappt simma, men blir helt uppslukad av den här mycket märkliga och befriande musiken.

Och det låter ju inte alls som Klaus Schultze. I ett av de kortare spåren tänker jag på Alice Coltrane. Vissa likheter finns även med Oneohtrix Point Never. En speldosa som lever ett eget liv. Naturens småljud, som sakta simmar iväg, och sugs in i kosmos. Delfinerna försvinner längre och längre bort. Men jag känner deras närvaro.

Fotnot: The Music of Belief är Release The Bats sista Cd-skiva. Framöver släpper det Göteborgsbaserade skivbolaget endast musik i andra format.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry