Don Cherry: Live In Stockholm

Don Cherry
Live in Stockholm
Caprice Records, CAP 21832

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tors, 2013-11-28 14:25

Don Cherry. Mannen, myten, legenden. Spontaniteten personifierad. Han var överallt och ingenstans. Cherry levde ett liv i ständig rörelse och med en drivande otålighet och till synes outtömlig kreativitet och inspiration skapade han musik som faktiskt förändrade världen. Hans nästintill magnetiska dragningskraft sög till sig och förenade musiker och konstnärer från hela världen. Alla var välkomna. Ord som hudfärg, nationalitet, trosuppfattning hade ingen betydelse. För Cherry var världen en stor lekplats, full av äventyr och saker att upptäcka. Gränser var något diffust som inte kunde sättas upp och sätta stopp, utan endast erbjuda nya källor till inspiration. I hans musik finns element från alla världens hörn och allt blandas upp, sammanfogas och omformas i Cherrys händer. Resultatet är en organisk musik som pulserar av liv och talar alla språk.

Svenska skivbolaget Caprice har fokus inställt på Don Cherry. Förra året gav man ut en otroligt välgjord nyutgåva av Cherrys Organic Music Society (CAP 21828), och Live in Stockholm är resultatet av deras senaste utgrävningsexpeditioner i de gamla arkiven. Man har här hittat tidigare outgivna Göran Freese-inspelningar från två konserter i Stockholm, 1968 och 1971. Den tidigare av de två är inspelad i ABFs lokaler på Sveavägen med en sextett bestående av Cherry på pocket trumpet, piano, slagverk, flöjter och sång, Maffy Falay på trumpet, flöjter och slagverk, Bernt Rosengren och Tommy Koverhult på tenorsaxofoner, flöjter och slagverk, Torbjörn Hultcrantz på bas och Leif Wennerström på trummor.

Första spåret är en blandning av Cherry-melodier och fria partier och sextetten kastar sig rakt ut i det okända. Upplägget är troligtvis att musikerna vet vilka melodier som kommer men inte riktigt när. Detta leds (även detta troligtvis) till största del av Cherry. Det kommer en liten melodi, ett solo här, ett solo där, en ny melodi, en ny solist. Ovetskapen ger musiken en stor spänning: plötsligt kommer ett nytt tema, ett nytt tempo eller en ny stämning, och då gäller det att vara med. Och det är så häftigt, för musikerna är med till 100% och svarar direkt när något nytt dyker upp. Ibland känns det dock som att spänningen att inte känna till formen hämmar solisterna något. De vet att de när som helst kan bli avbrutna och alla solon känns lite halvfärdiga och inte helt avslappnade. Musiken hade vunnit mer på att ha lite färre teman och ge lite mer utrymme till solisterna, svänget och därmed till helheten.

Andra spåret är en samling turkiska folkmelodier som Maffy Falay samlat ihop, varvat med fria improvisationer. De båda spåren är snarlika; det är samma fragmentariska former och samma tvära kast mellan melodier och improvisationer. Det är en salig blandning av musik med allt från Falays turkiska visor till afrikanska rytmer, orientalisk mystik, östeuropeisk umpa-umpa, till amerikansk frifräs, marsch och flöjtorgier.

Sessionen från 1968 är ett musikaliskt kalejdoskop och det är roligt att lyssna på eftersom det händer så mycket hela tiden. Cherry är ganska diskret och är mer gruppledare än solist. Men att skriva om musikerna individuellt är både svårt och onödigt. Anledningen är att fokus inte ligger på soli och individuella prestationer. Men det roliga är att fokus inte heller ligger på gruppsound, samspel och interaktion, utan Cherry tar det hela ännu ett steg längre. Det handlar varken om individen eller gruppen, utan allt fokus ligger på musiken och dess ständiga rörelse. Musikerna är de redskap med vilka musiken skapas och förs framåt genom tid och rum.

Den senare konserten, från 1971, är från Moderna Museets paviljong, ”Bucky Dome”, med en kvintett där Cherry, Falay och Koverhult (nu endast på tvärflöjt) får sällskap av Okay Temiz på slagverk och (förmodligen) Rolf Olsson på bas. Det bjuds på massor av slagverk, ett riktigt bra trumpet-solo (Cherry?), piano-ostinaton, flöjter och sång. Detta stycke är än mer flytande än de från 1968. 1971 finner vi mer transliknande, meditativa tillstånd med upprepningar som går som mantran genom stycket.

Man hör även ljudet av publiken, röster, skrik och barn som leker. Detta bidrar med en skön atmosfär och ger en känslan av att komma lite närmre. Och tack vare publikens aktiva närvaro uppstår skivans bästa ögonblick. Bandet befinner sig i ett repetitivt tillstånd, som i trans. Men plötsligt! Ett litet barn säger ”Hej! HEJ!” Och då. Bandet rycks brutalt ur sitt meditativa tillstånd, förtrollningen bryts och de vaknar. Sömndruckna och som för att rista liv i sig själva drar de igång ett taktfast barnviseliknande pianoriff och musikerna verkar glädjas av det nya energitillskottet. Nämnvärd är också Okay Temiz. Han spelar fantastiskt. Han har en lättare touch än Wennerström, ett mer naturligt sväng och det låter så bra. Och genomgående är det bättre ljud på denna den andra sessionen, lite mer levande.

Stycket (och därmed hela skivan) tonas ut och man kan bara drömma om hur musiken fortsatte och kanske fortsätter än idag och i all oändlighet i en annan värld, ett annat universum, en annan dimension. Don Cherry är överallt och ingenstans.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry