Donovan Quinn Honky Tonk Medusa

Donovan Quinn
Honky Tonk Medusa
Northern Spy (NS 019)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: ons, 2012-03-21 20:14

Först kom texten till, sedan musiken. På tredje soloskivan låter Donovan Quinn berättandet styra musikens riktning. Han sjunger sina låtar själv, spelar gitarr och synth, men får god hjälp av musikerna Jason Quever från Papercuts, Michael Tapscott från Odawas på skivan. Och som vanligt backas han upp av sitt rytmentourage som består av Nick Marcantonio och Michael Carreira. Honky Tonk Medusa är också första skivan som Quinn både producerat och spelat in själv sedan Skygreen Leopards ”Life & Love in Sparrow’s Meadow”.

Textmässigt rör sig skivan i skiktet mellan sönderfallande civilisation och nätentropi, uppblandat med en gnutta romantik och ensamhet. Han har en skarp iakttagelseförmåga och skriver texter som ringar företeelser och känslor med ett moget språk. En modern storyteller kan tyckas men Donovan Quinns musik skjuter in sig någonstans i gränslandet mellan 60-talsrock och 70-talscountry. Arrangemangen är tillbakalutade och släpiga. Sångmässigt påminner Quinn om en blandning mellan Lou Reed och Matt Valentine.

De finaste låtarna på skivan är de enklaste. Laughing City med sitt taktfasta vispbeat och We Call her Slow Snow:s akustiska gitarrepetition som är två osedvanligt fina låtar som med enkla medel och en nutida klarsyn skapar täta stämningar. Här finns också den mystiska My Wife som andas Twin Peaks och den Country-twangiga Shadow of the Stone där Quinns röst andas ödslig landsväg och hemlängtan. Allra mest ödesmättat och smäktande blir det på slutet av skivan, i den drömlika Love in A Evil World, där Donovan Quinn ger oss sin egen Nebraska.

Jag har aldrig varit någon större fan av Skygreen Leopards psykedeliska folk-pop men med Quinn som solo är jag med på noterna. Den nya solo-skivan är mindre folkig än October Lanterns och har färre psykedeliska utflykter än Your Wicked Man. För mig framstår Quinn som en amerikansk version av Destroyer. Men istället för att lyssna på Roxy Music och Steely Dan har Quinn ägnat sin uppmärksamheten åt artister som Tim Hardin, Leonard Cohen och Skip Spence. Kanske är det också faktumet att Quinn är son till Dave Carter, basist och sångaren i det psykedeliska 60-talsbandet Country Weather, som gör att han träffar rätt när han vänder ut och in på historieböckerna. Visst, ibland skjuter han över målet, men på Honky Tonk Medusa finns en hel hel musik att glädjas åt, och en och annan femetta som är ren och skär njutning.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry