Dulberger + Eye Contact + Shurdut

Shayna Dulberger
TheKillMeTrio
No label (Forsyte)
Eye Contact
War Rug
KMB Jazz 006 (Forsyte)
Jeffrey Hayden Shurdut
The Williamsburg Sessions II
Ayler records aylDL-060 (endast nedladdning)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2010-01-15 12:34

Lite desillusionerad sitter jag och funderar över den tidigare så betydelsefulla New York-scenen inom frijazzen. Experimenten på 60-talet, loftkulturen på 70-talet och inte minst återväxten på 80- och 90-talen med William Parker, Charles Gayle, David S Ware, Matthew Shipp med flera som vred om frijazzen ännu ett varv. (New York är stort!)

Men sedan då? Har det hänt något? Självklart, men det har inte slagit igenom och åter satt New York i förarsätet för frijazzen. I alla fall inte vad jag märkt. Visst, den sympatiske och mycket produktive basisten William Parker står aldrig still. Och inte minst sedan trumslagaren Hamid Drake delvis (?) bosatt sig i New York har Parker fört in världen i sin improvisatoriska musik. Och han kom nyligen med den mästerliga ”Alphaville Suite (Music Inspired by the Jean Luc Godard Film)” med dubbelkvartett, en med jazzsättning och en med stråkar. Genialt!

Men allt för mycket har levt på gamla beprövade storheter som naket och rått sound, aggressivt spel och en stenhård och inte sällan macho-aktig attityd. Många gånger bra, men oftast har det hörts förut... av samma artister, eller av andra.

Under dessa funderingar inser jag ändå att nya musiker tränger sig på, med nya musikaliska arv och nya ryggsäckar med matnyttiga influenser från andra håll och kanter. Kanske är det så att det aldrig funnits några dåliga musikaliska tider, det handlar enbart om att gräva tillräckligt djupt för att hitta rätt... (New York är stort!)

Djupt blev det i den här genomgången, även om många av musikerna på de tre skivorna spelat med mer kända musiker (som exempelvis William Parker, Marshall Allen, Sabir Mateen med flera), så är de fortfarande ganska okända. Men hur som helst finns det något hos dem jag finner spännande. Ibland framåtblickande, ibland bara bra jazz, ibland bara goda idéer i ett sökande efter nya uttryck.

Bara några år över 20 har den unga basisten Shayna Dulberger redan hunnit med mycket. Bland annat är hon med på saxofonisten Ras Moshes ”Transcendence” som jag recenserade i förra numret av Soundofmusic. På ”TheKillMeTrio” spelar hon med sin egen trio med Darius Jones på altsaxofon och Jason Nazary på trummor. Och jag gillar det – även om det är ganska traditionellt frijazzigt. Ofta tryckande och framförallt saxofonisten Darius Jones är arg på någonting. Hans ton river, spricker, när han energiskt går igång. Att det även finns en öm sida visar han bland annat på skivans längsta låt, den nio minuter långa ”Myopia”.

Men det är ändå Dulberger som gör skillnad. Hennes spel är lätt och självklart och har både god tajming och en mycket fin träig ton. Framförallt är hon tydlig i det hon gör, oavsett om det handlar om introverta partier eller rytmiska framstötar. Det finns anledning att hålla koll på henne.

Tydlighet är däremot inte det första jag tänker på när jag tänker på Eye Contact. Trio även detta med Matt Lavelle på trumpet och basklarinett, Matt Heyner på bas (även med i No Neck Blues Band) och Ryan Sawyer på trummor. Snarare är det många gånger skönt otydligt med inslag av droner, ritualer, jazz, rock, punk och latin.

Jag gillar det mest när de håller improvisationerna nere i volym och utåtriktning. Som i den långsamt droniga ”Like I Trust Your Friend” eller i den jazzigare ”Make me Have a Baby” som blir väldigt intensiv trots att den inte går upp i falsett. Oförutsägbarheten går som en god röd tråd genom musiken, även om jag har lite svårt för att ta till mig hardcoreinslagen i slutet av skivan. Däremot är den oefterhärmliga ”The Forest Lord” en kul låt. Skogens härskare som förnöjt sitter på en stubbe och smackar åt skogens väsen i nio minuter. Känslan av skog är slående.

Märkligast av dessa skivor är nog Jeffrey Hayden Shurduts. Denna gång (Ayler records är uppenbarligen stora fans eftersom detta är den tredje skivan med Shurdut på lite mer än ett år) spelar han i trio med altsaxofonisten Blaise Siwula och trumslagaren Brian Osborne. Siwulas altsaxofon har en god ton men bökar och snurrar på ett ganska vanligt frijazzmanér. Det är Shurdut som sticker ut med sitt gitarr- och förstärkarspel. På egen hand har han uppfunnit vad han kallar för Etuning (environmental tuning), en stämning som ska synkronisera med omgivningarna man befinner sig i (eller vill återskapa).

Och det låter inte som en gitarr brukar låta. Snarare blir det till stora delar ett rytmiskt inslag. Torra toner droppar ner, svaga droner vibrerar, thump, dunk och boom. Av de två långa improvisationerna (och en kortis på fem minuter) är den första ”Etuning the Lumber Yard” ganska tråkig. Det är på den andra – ”Etuning the Waterfront” – ljuden börjar att bli intressanta. Någonstans i bakgrund finns vissa gitarrljud, annars är det relän som slås av och på, muterad feedback, skakningar, trummanden. Flera gånger rycker det tag, men dessvärre blir det lite enahanda under 25 minuter. Roligt och givande sätt att använda gitarren på, visst är det så, men lite mer variation hade inte skadat.

Hur som helst: New York är stort! I undervegetationen pyr experimentlustan och det skapas en hel del spännande musik. Så även om kärnhuset smakar lite gammalt erbjuder det stora äpplet fortfarande goda och nyttiga munsbitar.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry