Duo Gelland_Violin Duos Vol 4

Duo Gelland
Violin Duos Vol 4
Nosag CD 190

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2011-12-22 00:56

För att skapa kammarmusik av toppkvalitet behöver man inte bo i Wien, Paris eller ens i Stockholm. Det jämtländska Strömsund duger utmärkt. Cecilia och Martin Gelland har under många år verkat som Sveriges mest sympatiska ambassadörer för den komponerade musiken i deras fantastiska arbete med musicerande norrländska ungdomar. För den nyskrivna nordiska musiken är de på god väg att bli legender med storprojektet Violin Duos, som i en serie av 7 cd:n ger prov på vilka rika klangmöjligheter som finns i det lilla formatet. Det råder ingen petnoga kontinuitet i publiceringsordningen, här har vi Volym 4 men redan i våras rosades Volym 6 som en av 2010 års bästa skivor. Volymerna 5 och 7 återstår således.

Förutom ett stycke av tysken Alexander Keuk (f. 1971) sätter Violin Duos Vol. 4 fokus på en rad unga finska och svenska tonsättare. Från Finland har vi Sanna Ahvenjärvi och Tapio Lappalainen, från Sverige Aron Hidman, Johan Samskog och Jonas Asplund. Alla ur samma generation, födda mellan 1971-1974.

Ahvenjärvis stycke ”Fingers to the Bone” (2004) ger en lovande introduktion till cd:n, en blandning av motvikter och hastigheter som utmynnar i ett vajande horisontellt glidande violinerna emellan. Helhetskänslan landar i något skört, ett slags oro. Men Gellands är inte rädda för att söka sig ner i benet, in i violinkroppen, utan risk att träffa någon onödigt aggressiv ner. Duons lugn ger styckets oro. Mycket träffande.

I Lappalainens ”Violin Duo” (2004) finner jag en tvilling till ”Fingers to the Bone”, men det är mindre melankoliskt, med pizzicato och framträdande rytmiska inskott. Musiken söker sig mot laddningar och brister på ett par ställen i korta sammanbrott av sönderpressade toner. Det som gör stycket är just kontrollen över balanspunkten, detta ”eller” i att bära eller brista.

Keuks ”Bagatelle” (2000-2003) känns i första mötet som rutinerad modernism i sin lätt komplexa framtoning. Det tog några lyssningar innan det gick in. Musiken ändrar karaktär, får en annan kraft. Jag hör stycket bakifrån, om man nu kan säga så. Karaktären finns i slutet, en knapp minut av en repeterande fallande skala. Kanske är just det inget märkvärdigt i sig, men det är liksom ett fragment av ett främmande stycke. Effekten är som en plötslig vändning i en litterär berättelse, men inte i termer av en simpel överraskning utan snarare likt ett ord eller en särskild handling retroaktivt framställer saker på ett nytt sätt. Det är en avslutande minut som förgyller de nio föregående minuterna, ingen bagatell med andra ord.

Dessa tre stycken lyfter jag fram eftersom jag tycker de ger Violin Duos Vol 4 en identitet i ett slags sammanlagt intryck. Det finns alls inga större brister i Hidmans, Samskogs eller Asplunds stycken. Men de har en mindre personlig klang. Gellands föregående cd (alltså volym 6) tycker jag gav ett starkare helhetsintryck, även om detta nu knappast är något att haka upp sig på.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry