Edith Alonso, Kumi Iwase, Antony Maubert: Le Jazz Non Plus

Edith Alonso, Kumi Iwase, Antony Maubert
Le Jazz Non Plus...
Bruce´s Fingers BF 131

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2015-12-15 22:12

Le Jazz Non Plus, nej, det här är inte jazz längre, och det ville denna trio bevisa. Och företar sig det svåra språnget ut ur förnekelsen, över på andra sidan, utan att ens göra ett övertramp på den gräns som heter gammal dekonstruerad impro. Det är starkt. Och det svänger fram och åter. Nej, jag menar inte swing, förstås. För det här svänger av något helt annat än rykande rytmer. Och alla i trion har förankringar långt utanför de vanliga impro- och jazzkretsarna.

Edith Alonso är gammal punkbasist och numera också tonsättare, dessutom en klassiskt skolad pianist. Klarinettisten Kumi Iwase har arbetat, läser jag, mycket med musik i koppling till dikt. Hon har satt musik till filmer av Man Ray också. Elektronisten Antony Maubert bygger också installationer och har signerat många elektroakustiska kompositioner.

Alltså, tillsammans har trion nog med referenser för att kliva över jazzens gränser och till och med spräcka impron. Lyckas de? Jo, det var länge sedan jag hörde en musik som både var busig, bråkig, uppkäftig och självupptagen. Så till den grad ibland att alla verkar spela med ryggen mot oss, muttrande och mumlande för sig själva.

Därför kostar de på sig att lägga upp hackiga fraser, vildsinta utspel eller små figurer som abrupt avbryts. Från en intensiv energi kastar Alonso om till ett närmast förstrött pillande i pianot, medan Maubert ständigt verkar vara berusad av klangligheter, han växlar från skrotnisse till de mest förfinade filigran. En verklig överraskning är Iwases spel på klarinett och saxofon. Hennes ton är som ett handsmitt band som långsamt böjs hit och dit. Hon kan skapa intensiv hetta också då hon spelar nästan ohörbart. Det var länge sedan jag lyssnade till något sådant.

Alltså, väck med all spräck, ändå är det här ett slags utanför-jazzen-och-alla-andra-genrer-och-stilar-spräck. De vägrar hålla samman, men låter sig styras av ljud, av snurrande läten och varandras andetag genom instrumenten. Framför allt har jag sällan hört en trio som agerar som en enda person med superkänsliga fingertoppar och läppar för varenda ljud som går att frambringa.

Ett analogt och elektroniskt tårtkalas. Det femte spåret – låtarna har inga namn – är en orgie i olika ljud, där Alonso spelar objekt som den värsta trummis, Alonso vrider upp ett långdraget smärtsamt tjut och Iwase tuggar och vrider alla ljudens möjligheter. Ändå är det ingen som tar till storsläggan. Stycke sju är en mäktig uppvisning av blåsteknik och luftknådning av Iwase i millimetertätt samspel med Alonso och flåsande elektronik från Maubert. Ett litet mästerverk. Som avlöses av en verklig rykare med utan säkerhetsbälten, där musiken fladdrar som lösa tåtar i vinden.

Varje stycke bara tar slut. Låter som: Jaha, det var det. Nu tar vi nästa och en helt ny ljudkonstellation prövas. Benas upp, vrids till.
Detta är icke-jazz så som en hel del av den dekonstruerade impron, som inte vill kallas impro. Men det är på ett helt annat sätt självsvåldigt och öppet. Det är svårt att sätta fingrarna på det, men jag tänker att denna trio både tänker kompositoriskt, storformigt och struntar i det. Varje litet ljud var och en av dem odlar eller hittar innehåller hur mycket möjligheter som helst, som spelkamraterna tar hand om.

Ett gnister och gnissel och vissel och spräckta spegelbilder, det här är en stor överraskning, ett album att ofta återvända till. Jag är säker på att det är fyllt av hemligheter.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry