Einstürzende Neubauten: Live At Rockpalats 1990

Einstürzende Neubauten
Live at Rockpalats 1990
MiG 90537 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2012-12-05 00:57

Jag var i Berlin för första gången månadsskiftet april-maj 1990. Vi bodde på Oppelnerstrasse i Kreuzberg och inte så långt bort från lägenheten firade Einstürzende Neubauten 10-års-jubileum i ett galleri. Men jag såg inte utställningen. Däremot var det en önskan att se Blixa Bargeld - och givetvis, Nick Cave, men han hade flyttat till Brasilien – strosande omkring i Görlitzer Park, på svartklubbarna, barerna, eller på en konsert med Abwärts. Einstürzende Neubauten var - åtminstone teoretiskt, i huvudet, indirekt - soundtracket till Berlin de där dagarna när anarkister försökte tända eld på bensinstationer och PKK skrek i megafoner i svansen av ett demonstrationståg.

Tankar som dyker upp när jag ser konserten på den aktuella livedvd:n/liveskivan. Ingen spelning på hemmaplan dock, utan i Philipshalle, Düsseldorf, 24 november, 1990. Året innan släpptes Haus Der Lüge och även om jag allra helst skulle vilja se en hel konsert från tiden runt debutalbumet Kollaps eller från mitten av 80-talet är det ett band i en kreativ topp. Ja, Neubauten är fortfarande ett starkt liveband, vilket konserterna i samband med senaste studioalbumet Alles Wieder Offen och 30-års-jubileums-turnén visade.

Musiken är som söderfallande landskap. "Der Tod Ist Ein Dandy" är fantastisk. Likaså "Feurio" och "Yu Güng" Dynamiken mellan medlemmarna är tydlig i varenda sekvens. N.U. Unruh och F.M. Einheit kompletterar varandra perfekt, i rituella, industriella rytmer och arketypiska Neubauten-scener som när metallföremål dras mot golv och en kundvagn misshandlas på "Zerstörte Zelle" och titelspåret från* Haus Der Lüge*.

Jag fastnar en stund vid den korta "Ein Stuhl In Der Hölle". Det är som avantgardeteater. Eller – självklart – en Brechtföreställning. Tankarna tar vid igen, ett sicksack av minnen och fantasier. Franz Biberkopf och Joseph Beuys kostym går bredvid oss i förstamajtåget, jag ser Abdullah Öcalan, det är han som skriker i megafonen, Berlinmuren byggs upp igen, Berlinmuren har aldrig existerat, folkabussen har bogserats bort, det är poliser överallt, leende människor i en park. Spanska turister fotograferar DDR-kitsch. Karl Marx Allé. Varje dag. I en vecka. Müsli på fabriken. Blixa Bargeld skriker Armenia. Och på Naturkunde ser vi Archaeopteryx. Den rör på sig, flyger, fossil blir kött och vingar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry