The Electrics: Fylkingen

The Electrics
Fylkingen
ILK 208 LP

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-09-03 16:50

The Electrics är trumpetaren Axel Dörner, saxofonisten Sture Ericson, basisten Joe Williamson och slagverkaren Raymond Strid. Resultatet är kammarimpro med flera fronter.

Ericson spel med nerve, skärpa och intensitet, men han rör sig inte riktigt i samma klangdomäner som Strid och Dörner. Samma gäller Williamson. Men detta är också en fråga om personligheter.
The Electrics är en kvartett som töjer musiken och tar spjärn mot varandra. De blir aldrig fler än de fyra.

Musiken är som en allvarlig samling kring fenomenet att improvisera. Där musiker som Dörner, men även Strid, egentligen inte längre improviserar utan snarare har skapat sig ett ljudlandskap de fritt kan röra sig i, där verkar både Williamson och Ericson vara viga och följsamma i sina långa improviserade linjer. Det märks både på Strid och Dörner. Långa partier ligger trummorna rytmiskt runt blåsare och bas, flyttar sig fram och åter. Samma med trumpeten som fylls av hela blåsartraditionens feta sound då och då i ett flöde, som ju demonstrerar att den gode Axel skulle ha kunnat bli stjärna på 52:a gatan förr i världen.

Huvudstycket "All the Things We Are" markerar en viss traditionalism, även om detta påstående måste tas med en jättenypa salt. Det kör i nitton minuter på sidan A och fortsätter ytterligare i tio på sidan B.

Alltmer kompliceras det, löses, flätas samman. Spelet är öppet. Men ändå tight, och därför blev det oväntat att de med ens inte riktigt verkar komma på hur de ska gå vidare, i alla fall vill de ge intrycket av det några tvekans sekunder tills sax och trumpet hugger tag och ger en flackande signal att gå vidare. Sådana inpass är både konventionella och markeringar av en närvaro i musiken, som också förväntas av mig som lyssnare.

Men nu är ju musiken knappast riktigt konventionell, den är mer abstrakt på ett kammaraktigt vis, en avlägsen arvtagare till cooljazz och en hel del spel i 60- och 70-talens allvarligare avantgarde, som inte i första hand markerade känslostormar men mer inåtvända konstnärliga ambitioner. Där hör The Electrics hemma. Det finns flera maffiga ingångar som rymmer hela den långsamma dramatiken i musiken.

Alldeles i början ramlar jag med näsan före rakt in i Raymond Strids klirriga motljudande slagverk som just för tillfället hamnat i en virvel av klanger. Skrammel låter aldrig skönare och mer utmanande än hos Strid. Allt står still, musiken vet ingen annan rörelse och tid än elevationen.

Där ger han de andra något att stå på. Här gäller balans.
Williamson är elegant, Ericson använder många toner och skarpa ljud för att stå rak invid Strid, Dörner markerar punktvis en gångart som är helt hans egen. Så bor musiken i Strids slagverk, den stiger upp och vill bli ett långt stycke ihop med de andra.

Nästa inpass av denna encyklopediska klangvikt levererar Dörner på sida B. Nu väser och töjer trumpeten på sig, den fetblåser varma ljud som sveper de andra med sig. Stycket måste vandra vidare, Axel har angett temperaturen. Nu gäller andedräkt, andning, musikens fysiska sida.

Så avslutar kvartetten med en nästan tretton minuter lång uppvisning i musik som river och ryar, spänner och bråkar, men ingen springer i vägen.

Som jag skrev tidigare, detta är abstrakt, det är musik som musik, inga aningar om uppror eller utopier. Det här är fyra välskolade herrar som vet att uppföra sig och som kan leverera klanger av en sammansättning som hade varit omöjliga dem förutan.
Det vet de. Och de vilar sig tryggt på detta. Och känns mycket nöjda med att ha skapat drygt 40 minuter klangfylld konstnärlig impro - om vi nu ska kalla det impro. Ok, det hörs ungefär så, men tryggare.

Abstrakt konstmusik, som i ett gnistrande klangregn att skära sig på eller vila sig under löser upp tankarna om improvisation. Ögonblicklig komposition talade den gamle siaren Bengt Nordström om. I de linjerna vill jag tänka och lyssna.

Konvolutet av Andreas Nordström är förresten fullständigt kongenialt med musiken, här är det typografi som gäller, inga dramatiska bildtolkningar eller uppseendeväckande vinklar.
Ungefär som musiken, tänkte jag, då jag stoppade ner vinylen i fodralet igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry