Elena Kakaliagou, Ingrid Schmoliner, Thomas Stempkowski: Para

Elena Kakaliagou, Ingrid Schmoliner, Thomas Stempkowski
Para-ligo
Creative Sources CS 228CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-05-29 16:32

Musik, det är vackert! Det trodde ni inte jag skulle skriva om en utgåva från det portugisiska bolaget Creative Sources. Men detta är raktigenom klangskönt. Plattan öppnar med ett formfulländat fullrunt valthornssolo av grekiska Elena Kakaliagou, snart kryper Stemkowskis tunga basfiol in med sina feta toner, och slutligen lägger sig Schmoliners skimrande vasst exakta pianospel tätt inpå.
Det är musik i gränslandet mellan samtida konstmusik något slags allmän modern jazz. Inslagen av impro är få. Instrumenten regerar sina riken med stor auktoritet och hittar inte på några dumheter eller bus.

Däremot utvinner de gärna så många klangkombinationer som möjligt ur sina tre instrument och Kakaliagous röst, och den andedräkten är fylld av minnen från olika slags folkmusik. Alla tre fogar in sig i varandra, och kanske tycker jag bäst om Ingrid Schmoliners pianospel, som både kan riva runt i innanmätet och blixtra med exakta infall.

Det är lyriskt, tätt, intensivt, knappast överraskande. Musikerna ber oss mer luta oss tillbaka och lyssna. I länsstolen börjar jag fundera över den behärskade sorg som bor i musiken. Det är tungt, dovt, dystert. Är detta bara en gest, ett sätt att skapa känslor, eller hörs här ett eko av musikernas omgivningar? Vad gäller Kakaliagous Grekland ligger svaret alltför nära och öppet och vad gäller de två österrikiska musikerna har jag lätt att tänka att under deras polerade musikytor rör sig de mörkblå och bruna politiska partiernas ideologiska framfart i hemlandet som oroande strömmar.

Det hörs mörkt och sent! Eller övertolkar jag det hela. Kanske hade jag förstått mer, om den dikt som Kakaliagou med vacker diktion läser i ett nummer hade varit översatt. Det är mycket begärt, att jag ska förstå grekiska. Kvar dröjer en ödslig stämning från två europeiska länder sent i tiden. Jag hör trion som samtida manieristisk musik, förvrängt, svart, men ändå i ganska ordnade former, som låter dem ännu tro på skönhetens verkan.

Ack dessa romantiker! För dem är melankoli ett sätt att glädjas.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry