Elggren, Esposito, Mellan

Michael Esposito, Leif Elggren, Emanuel Swedenborg
The Summerhouse, Stockholm
Firework Edition FER 1066
Leif Elggren & Claude Mellan
The Sudarium of St Veronica
Firework Edition FER 1065

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-10-13 15:18

Två projekt av Leif Elggren, som vart och ett överraskande binder samman då och nu. Den franske konstnären och grafikern Claude Mellan levde på 1600-talet. Ett av hans mer remarkabla verk är kopparsticket Veronikas svetteduk. En enda linje, som börjar på Kristi näsa, rör sig i en cirkelrörelse utåt mot bildens kanter. Denna linje liknar spåret på en grammofonskiva. Frågan infinner sig, vilket ljud ligger dolt i denna bild? Via en god sentida reproduktion lyckades Elggren göra en plåt med hela linjen. Denna har han sedan spelat upp på tre olika vis. Resultatet redovisas på ”The Sudarium of St Veronica”. Det andra projektet är inte mindre märkligt. Elggren berättar i konvolutet om tre hängivna älskare av fastlagsbullar, sig själv, Ture Sventon och Emanuel Swedenborg. I den senares hus har Elggren tillsammans med Michael Esposito gjort en lång inspelning, där, vad jag förstår, järnplattor placerade på högtalare skapar ett slags feedbacksystem.

Man kan kalla verken en fantasts dröm eller betona deras konceptuella värde. Men jag ser dem i en vidare tradition. Ett sätt att träda åt sidan och lämna fältet fritt – för fyndet. Det är ett slags slump men långt ifrån enbart. En ljudkonstnär som Christina Kubisch till exempel kopplar gärna in sig på elsystemet i en byggnad och lyssnar på ett konstruktivt vis till dess klangliga potens. Samma slags found art kunde man även kalla Elggrens tilltag. Jag vill gå längre. Carl Fredrik Reuterswärd har vid flera tillfällen hävdat att ”stil är bedrägeri”, en erfarenhet han dragit av de många alias han valt. Alltså, han uppfinner konstnärer som inte finns. En av honom påhittad konsthandlare, Pratt Müller, gick så långt att han upprättade en komplett lista över påhittade konstnärer. Somliga av dessa har Carl Fredrik Reuterswärd ställt ut tillsammans med, ty likt Kabakov nöjde han sig inte bara med att finna namn utan gav dem även ett konstnärligt verk.

Det är på dessa stigar vi möter Leif Elggren. Han har inte bara funnit fascinerande ljud via olika ingrepp i Swedenborgs hus, Emanuel själv står på konvolutet som medskapare. Med andra ord har Elggren gjort ett fynd, ljudverk skapade av Emanuel Swedenborg, som hittills varit oss fördolda. Och jag måste säga, att Swedenborg är övertygande. Något åt det här hållet hade jag väntat mig av honom. Tunga klanger avbrutna av plötsliga ljud, som ibland liknar förvrängda röster, som vill komma fram.

Claude Mellans ljudverk är konkretare. Det har legat där inför våra blickar i över trehundra år. Den klang den franske konstnären etsade in som ett spår för framtiden i sin plåt har nu blivit ljud. Förlösningen av Mellans verk blir mycket påtaglig. Elggren snurrar kopparplåten för hand medan han avspelar den med hjälp av en gravstickel för torrnål. Vi hör sökandet, litet orytmiskt, lyssnande. Sedan ligger plåten på en snurrande skivtallrik; varvtalen känns nu som en ny parameter. Tills slut är det nålen som rör sig på den stilla plåten. Ett fängslande skrap och brak som ändå ger ljusstrimmor i dimman. Rummet är en närbild. I Swedenborg-sessionen hamnar vi i ett disigt oändligt och svårmanövrerat rum. Som om tankar och realitet smälte samman. Veronikas svetteduk är mer som det påtagliga religiösa objektet: konkret bevis för Kristi lidande och existens, där just det konkreta är viktigt.

Det är intressant att möta Leif Elggrens konst i den religiösa arten, där det hinsides räknas, ontologin ständigt växlar plats med tvivlet; och små men påtagliga aningar och glimtar trasar sönder rationella mönster.

Leif Elggren försvårar samtiden och trasslar till historien, då han kopplar ihop sina fynd med högst påtagliga historiska figurers nyupptäckta ljudverk. Det är ett hedervärt projekt. Men när det kommer till sammanhanget med fastlagsbullarna tror jag att han skojar med oss. Det medföljande receptet är dock läckert och lockar säkert många lyssnare till en ny dimension av den historiska ljudkonstens svindlande glapp mellan århundraden och tekniker.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry