Elggren Ventilation

Leif Elggren
Ventilation
Firework Editions/Gallery Niklas Belenius FER 1075

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-29 15:15

Leif Elggren har i tio spår spelat in olika ventilationssystem. De är noggrant bestämda till tid och plats: Augustendal Nacka den 15 oktober 1987, Toyota Hiace, Stockholm, den 14 januari 1987, Restaurant San Marino, Stockholm samma datum (var de ute och åt kanske?), Björngårdsgatan 16A, den 3 februari 2007, Tobaksspinnargatan 4, Stockholm den 19 juli 2008 och så vidare. I det medföljande häftet finns fotografier av en rad ventilationstrummor i Stockholm, men märkligt nog hänger dessa inte riktigt ihop med dem vi hör. Det är alltid något skevt med verk av Leif Elggren. Till synes är de enkla, dokumenterande eller rentav samtidsarkeologiska. Så med ens dyker irrationella iakttagelser upp. Förhållanden som väcker våra tankar, ja, ibland rentav misstänksamhet. Inkongruensen i hans verk sammanfaller med samma fenomen i våra liv; bara det att vi vanligtvis helst hade sluppit se detta.

Leif Elggren betraktar systematiskt ett fenomen, låter det klinga, vänder och vrider på det. Parallellen med Sven-Åke Johansson ligger nära. Särskilt i fråga om ventilationskonst. Förra året publicerade han ”SF SF SF SF Svenska Fläkt”. Här är det ljudet från samma fläkt, som klingar i femtio minuter. De konstnärliga attityderna skiljer sig åt. Elggren har noterat, spelat in, samlat. Det blir som ett slags bokföring, där också handlingen utgör en viktig parameter. Johansson lyssnar och finner oväntad musik i de mest vardagliga ljud. Det glanslösa förvandlar han till små Fluxus-artade stycken. På Nyaperspektiv i Västerås genomförde han en av festivalens musikaliskt bästa konserter, inledd med fem minuters klockren virvel! Några fnissade, andra vred sig, de flesta stirrade fascinerat på denna jämnhetens icke-lagom-musiker. Samma estetik har han valt på ”SF SF…”.

Ventilationsfläktens snurrande liknar trumstockarnas dans över skinnet. Och dessutom överraskar han publiken, som i femtio minuters tid på jazzklubben B-flat i Berlin lyssnar på surrandet; och det var konserten! Elggren är mindre exhibitionistisk men inte mindre ifrågasättande och utmanande i uttrycket. Båda skapar genom ventilationens jämna rytm och förföriska sus artefakter funna i det reala rummet och den verkliga tiden. Som avgnuggningar av omvärlden. Kan det vara mer realistiskt och föreställande? Samtidigt gör denna totalnaturalism omvärlden hal som såpa; den vägrar behålla sin funktionsrealitet och vill hela tiden förvandla sig.

Någon kanske säger: Cage! Jag tror inte det, här rör det sig om mycket äldre animistisk magisk beröring av verkligheten. Inga koltrastar som sjunger och låter sin strupe blanda sig med tystnaden. Det är beröringens ögonblickliga hetta och tålamodets skärpta sinnen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry