Elliott Sharp: Octal

Elliott Sharp
Octal Book Three
Cleen Feed CF008CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2015-08-25 14:04

Gitarristen Elliott Sharp har sedan det sena 1970-talet varit en central gestalt i staden New Yorks avantgardistiska och experimentella musikliv. Han kanske inte är så väldigt känd, men tänk No Wave eller namn som Thurston Moore och då har den som inte hört Sharp, trots att han gett ut ett åttiotal skivor, en aning om vad som väntar. Ett klirrande, böljande ljudlandskap med stor rock´n roll-energi.
Octal är skiva nummer tre inspelad på åttasträngad gitarr. De två första var imponerande nog, men frågan är om inte denna cd är ännu märkligare. Anledningen är att de elva styckena är improviserade. Därav en större, tycker jag, koncentration på det musikaliska flödet mer än instrumentets tekniska möjligheter.

Det här är musik, som vittnar om att Derek Bailey och Jimi Hendrix var samtida. Inte för att Sharp ägnar sig åt den brittiske improvisatörens uppstyckning av tystnaden, men nog skär han klangerna på liknande vis. Litet assymmetriskt, ibland brådstörtat, ofta oväntat. Det breda flödet med instick från den amerikanska musiklinjen ekar däremot Hendrix. Utan att vara eklektisk.

Många improvisatörer, som vrider toner elektroniskt och genom processor ur sina i grunden akustiska instrument låter ibland klangraseriet plana ut så att skimrande landskap uppstår. Så icke Sharp. Hans idé verkar vara ofta litet tafatt framfingrade figurer, som han snabbt analyserar och låter lysa för fullt. Det är skarpa hugg direkt. Inte mycket trevande.

Typiskt för avantgardet i New York, tycker jag, är en hög bildningsgrad, att de kopplar sig samman med de modernistiska strömmarna med rötter i Europa. Det är urbant. Kultiverat i bästa mening. Och Elliott Sharp är en musiker som jag – utan att ha en aning om detta – skulle kunna möta på något av stadens gallerier eller i en avancerad bokhandel. Här finns inte en Cages brott med Europa, snarare den bildade amerikanens kärlek till den gamla världens uttryck och en innerlig önskan att fortsätta där men med sin egen konstnärliga kontinents erfarenheter.

Musiken upplever jag således som en improviserad konstmusik; också då den är som råast. En musik som visar upp och undersöker olika stämningar. Och den förtätning av skärande klanger och verkligt gungande grund, som Sharp skapar i ”Koinonoa” under fyraochenhalv förtrollade minuter är minnesvärda. En klingande konstprodukt, en medveten artefakt, om ni förstår vad jag menar. Alltså, inget vanligt kill-geni-trams-för-att-jag-känner-så. Att musiken sedan på ett vanligt sätt känns mycket maskulin motsäger inte detta.Det ligger en långt driven konstnärlig medvetenhet mellan spontanismens förmenta äkthet och det äkta konstverket.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry