Elton Dean / Paul Dunmall / Paul Rogers / Tony Bianco: Remembrance

Elton Dean / Paul Dunmall / Paul Rogers / Tony Bianco
Remembrance
NoBusiness Records, NBCD 59-60

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-02-19 13:19

Nu ska det bli lite nörderi. En lååång recension som kanske inte är en recension utan mer av en analys. Ibland måste man gräva ner sig. Vända och vrida. Plocka isär. Hängivelse. Jag älskar musik! Så, här kommer mina funderingar kring den förunderliga skivan Remembrance.

Först, en mycket kort presentation av de fyra musikerna:
Elton Dean, aktiv på den brittiska musikscenen sedan slutet på 60-talet. En av pionjärerna inom frijazzen men också inblandad i den progressiva rocken i början på 70-talet. Spelar förutom altsax även saxello. Paul Dunmall, aktiv som musiker i 35-40 år, spelar på Remembrance uteslutande tenorsaxofon, men trakterar flera träblåsinstrument och är också den som på störst allvar infört säckpipan i den fria jazzen. Paul Rogers har lika länge figurerat på den brittiska jazzscenen och utgör tillsammans med Dunmall halva den fantastiska kvartetten Mujician (med Keith Tippett och Tony Levin som andra halva). Slutligen, Tony Bianco, amerikansk trummis som har trummat bakom många stora musiker från både USA och Europa. Har spelat mycket med både Dean, Dunmall och Rogers.

Remembrance är inspelad i London 2004, två år innan Deans tragiska frånfälle. Det är en studioinspelning, men den har ändå en viss "live-känsla". Kanske beror det på att musikerna låter musiken ta tid, alla sträcker ut och spelar precis allt det de vill så länge de vill. De känns avslappnade, den lite stela studio-situationen till trots. Så, här har vi fyra supermusiker som gör en dubbel-CD med nästan två timmar musik. Tungt. Då tar de det otroligt smarta beslutet att spela in olika konstellationer; CD 1 presenterar en trio och en kvartett medan CD 2 innehåller en duo och ytterligare en trio. Omväxling. Som även leder till något större. Jag återkommer till detta.

Den första trion med Dunmall/Rogers/Bianco får en rivstart och drar iväg utan att titta bakåt. Det är bubblande intensiv frijazz. Dunmall spelar ganska ren tenor med väldigt lite "extended techniques". Han använder saxens "naturliga" toner vilket är ganska ovanligt inom den fria improvisationen. Jag hör till och med ekon av Wayne Shorter. Dunmall har en mustig ton som det märks att han har jobbat med. Hans fraseringar är fyllda av lugn och erfarenhet. Trummor och bas spelar rollen av ett ganska traditionellt komp. Trummorna rör runt i grytan medan basen kryddar. Rogers spelar dock på en något ovanlig 7-strängad (!) kontrabas och hans basspel bjuder på ett brett spektrum av toner som låter lätt och fint. Ett lite annorlunda sound. Kompet ligger bakom Dunmall och ömsom leker med och ömsom retas med honom. Rogers och Bianco ser till att hålla musiken kokande, de verkar inte ha en tanke på att slappna av och tappa fart. Trio-stycket ångar på i 23 minuter och intensiteten är genomgående hög. Jag tycker att det funkar bra och förblir intresserad från första till sista tonen.

Kvartetten har ett liknande upplägg; högoktanig frijazz som rusar framåt utan uppehåll. Det låter som att musikerna har kul. Speciellt de gamla goda vännerna Dean och Dunmall. Saxofonisterna står sida vid sida, dunkar varandra i ryggen. Det är deras show och de gör det bästa av sina 37 minuter i rampljuset. De få stunder där kompet får möjlighet att säga sitt blir mer som små parenteser, mellanakter innan saxofonisterna kan sätta igång igen. Vilket inte alls är dåligt, men det blir så tydligt att det finns utstakade roller inom musiken; saxofoner som soloinstrument, trummor och bas som komp. Varför ifrågasätts inte dessa roller oftare? Å andra sidan kan man också bara gilla saxofon och utan att gnälla lapa i sig ton efter ton tills man nästan spricker.

Duo-spåret är lite kul på grund av den inte helt vanliga instrumentationen kontrabas/trummor. Musikaliskt låter det likt de förra två spåren, man får nästan känslan av att man bara klippt bort saxofonerna och låtit kompet bli kvar. Rogers är ingen solist direkt utan det låter som att han och Bianco spelar bakom en spöksaxofonist. Lite underligt att ingen av herrarna varken tar för sig och leder eller tar ett steg tillbaka och låter den andra leda. Som ett tåg utan lok.

På det andra trio-spåret är det Deans tur att saxa sig genom 26 minuter av ditt liv. Och han gör det med stil. Det är elegant saxofonspel som har nära till melodier. Det är svårt att tänka sig att Dean bara något år efter denna kraftfulla uppvisning skulle insjukna och slutligen gå bort. För svaghet finns det inga spår av i hans spel. Styrka, lugn och självsäkerhet finns det dock massor. Än en gång kör kompet samma grej som de gjort från första spåret på skivan. De har verkligen hittat sin grej. Dean är jättebra på detta triospår och det blir en fin avslutning på Remembrance.

Så, det var det hela. Fyra starka spår med högkvalitativ frijazz. Så enkelt är det. Eller inte. Det finns ett annat sätt att lyssna på Remembrance, ett sätt som bidrar till en större och mer invecklad bild. Mosaiken avslöjar inget bit för bit, den är formlös på nära håll. Ta ett steg tillbaka. Plötsligt finns något annat där. Poängen är; lyssna på båda skivorna i ett svep utan uppehåll. Då går Remembrance från att bli en bra frijazzskiva till att bli en studie i form, matematik och grekisk filosofi.

Remembrance har ett extremt enhetligt utförande och musiken har sin tydliga karaktär hela vägen skivan genom. Soundet, innehållet och utförandet är otroligt starkt uttalade. Denna musikaliska röda tråd ger intrycket av ha lyssnat på ett enda tvåtimmarsspår, inte fyra kortare stycken. Och om man tittar och lyssnar noga på skivan skönjer man ett spännande mönster; på första spåret presenteras Dunmall, på andraspåret kommer Dean in och konverserar med Dunmall, tredje spåret är interludet där kompet återställer formen, och sedan på fjärde spåret kommer den andra saxofonisten, Dean, och säger sitt i trioformatet.

Tänk er nu att vi komprimerar spåren. Vad ser vi då? Solist (spår 1), tutti (spår 2), interludium (spår 3), solist (spår 4). En musikalisk form. På Remembrance blir det emellertid i mastodontformat, där "solisten" eller "interludiet" utgörs av ett helt spår. Men det slutar inte där. Varje enskilt spår innehåller i sig sin egen form med solist/interludium/solist. Eller så här, tänk er en jazzstandard med formen AABA, fast där varje A och B är en hela jazzstandards i sig. Som i sin tur är jazzstandards i sig, ad infinitum. Ett annat exempel, en poplåt, med delarna vers/refräng/brygga... Som i sig är hela poplåtar. Rekursion är ordet. Former uppbyggda av former. Allt hänger ihop. Mikrokosmos och makrokosmos.

Det som syns i varje del återfinns även i det stora hela. Orsakssamband. Frågan är om det var avsiktligt att skapa denna storform på Remembrance eller om musikerna bara sökte balans och enhetlighet. För det är inte på något sätt uppenbart att en hel värld döljer sig i skivan, men den med skarpa öron och ett stort tålamod kan ändå urskilja det. Den som tar sig igenom skivan kommer utmattad att få sin belöning. Den kommer att känna det mäktiga i att ha upptäckt något stort i det lilla. Bitarna faller på plats. Kontinuitet. Ett nytt sätt att lyssna. Fascinerande.

Efter denna detaljerade analys kan jag dock även sammanfatta musiken på Remembrance ganska enkelt. Man behöver inte göra det så svårt för sig. Man kan bara lyssna rakt upp och ner också. Det är i ärlighetens namn musik som det redan finns mycket av och som inte bjuder på så många överraskningar. Men det man inte får glömma bort är att bra musik inte nödvändigtvis behöver vara nyskapande (och vice versa...). Ibland kan det bara få vara bra. Och det är Remembrance. Det är bra musik. Enkelt va?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry