Emeralds: Does It Look Like I´m Here?

Emeralds
Does It Look Like I´m Here?
Editions Mego eMEGO 101 (Dense)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2010-06-09 14:04

Musik som förför. Det är den något oväntade tanken som gång på gång sköljer över mig när jag lyssnar på Clevelandtrion Emeralds nya skiva. Jag gillade fjolårets album What Happened (No Fun) och konserten på No Fun Sweden-festivalen i höstas tog långa kliv in i 70-talets kosmischescen utan att John Elliott, Steve Hauschildt och Mark McGuire ägnade sig åt epigoneri. Snarlikt fjolårets komet Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) - som också släpper sitt nya album på Mego – är det musik som känns samtida och fräsch trots uppenbara influenser från till exempel Tangerine Dream.

Nytt med Does It Look Like I´m Here? är att låtarna är kortare, dels beror det på att delar av skivan har släppts på limiterade singlar tidigare, men det finns en starkare popkärna, med tydliga melodier och små förlösande stegringar. Ingen improvisationskänsla överhuvudtaget. Smakfullt komponerade låtar. Det är till och med sång, men inga ord, ingen text, några aaahhhh, för att förtydliga en stämning. Vad jag förstår har Emeralds uppdaterat sin instrumentpark, men det mesta är analogt, Korg- och Moogsynthar och annan apparatur som mer tekniskt kunniga lyssnare säkert kan drägla över. Mark McGuires elgitarrer flyter in och ut ur soundet, tar kommandot i den pastorala ”Now You See Me” .

Emeralds framgångsrecept är hur de bygger upp låtarna med olika lager av synthar som kretsar runt varandra och förenas i tjocka färgmoln där alla delarna är lika viktiga. Ibland tänker jag på geometri, men de raka och räta linjerena blir tjockare och tjockare och förgrenar sig i kurvor och blippande, ploppande, slingriga signaler. Ett par låtar - som de två längsta spåren, titellåten och ”Genetic” - skulle nästan fungera på ett dansgolv, sofistikerad, kosmisk techno där tempot ökar och ökar innan allt tonar ut i ambient/drone-landskap. Återigen. Det är så snyggt. Jag blir förförd. Saknar, ibland, element som hugger och stör, knytnävslag, fula ljud, men, simmar vidare, dyker, långt, långt ner i det analoga havet.

Där ser jag Christian Fennesz mitt i ett stim tropiska fiskar. John Carpenter gömmer sig i sanden. Jean Michel Jarre blir uppäten av en hammarhaj. Manuel Göttsching finns någonstans, i pereferin, som en skugga. Peter Rehberg är på lunch. David Behrman tittar förbi. Emeralds trivs, känner sig hemma, syntharna, oscillatorerna, elektroniken, är i perfekt harmoni. Symmetriskt uppställda på havsbottnen. Och, när jag, för en stund, tittar bort, är allt borta. Det är beckmörkt. Jag vaknar. Har jag varit där? Är jag här? Vem är var?

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry