Emil Strandberg: More music for trumpet guitar and bass

Emil Strandberg
More Music for Trumpet, Guitar and Bass
ES1401

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-08-12 19:56

Får de verkligen spela på detta viset? Det är inte vanlig jazz, de imiterar och refererar inte så värst. Absolut inte friform men ändå tar de sig friheter. Att bygga ackord, melodier, rytm som är deras egna påhitt och inte behöver brytas. Också och synnerligen ett slags frihet. De vill ändå inte manifestera en frihet som kan ta sig olika vägar: spräck, röj, tystnad, alienation av instrument.

Ändå tycker jag att trumpetaren Emil Strandberg med sin trio, där David Stackenäs spelar gitarr och Pär-Ola Landin bas, är någon form av lyckligt hissad frihetlig fana. Jag skrev ovan att de inte refererade, här finns inga undertexter. Bara en kontext som är deras egen. Men det är inte helt sant, för visst har de några av mycelets trådar i förbindelse med Lucky Thompson eller Jimmy Giuffre. Små grupper av kammarformat likt denna med den obundenhet som frånvaron av slagverkets fasta beat kan skapa.

Stämningen påminner för mig – men inte konturerna – om just Lucky Thompsons rörliga saxofon tillsammans med Oscar Pettifords bas och Skeeter Bests gitarr. Nu säger läsaren att så låter det inte alls. Det vet jag väl! Jag sade att här är ett slags rollfördelning, som hanterar känslor och dramaturgi på liknande vis. Instrumentalisterna har helt andra erfarenheter, det vet jag. Men det är ändå ett formats kammarmusikaliska möjligheter som här fullföljs. Det är ett rum som stått öppet.

Det blir så tydligt då jag hör hur Stackenäs, den fenomenale gitarristen som aldrig snackar strunt, konverserar med Landin, kanske för att bestämma vägen, kommentera den melodi som de just funnit. Det är precis som i Thompson-trions lyckliga känsla från det avlägset mörka 1956 som ger varje musiker sin stora frihet. Därför kan Landin och Stackenäs sitta och fnula kring klanger, ackord och vändningar, medan Strandberg tänker både rytmiskt och melodiskt, rörligare än om en trummis vore där, en rörlighet som tillåts av kamraternas öppenhet.

Varför jag frågade, om det gick för sig att spela på det här viset, var för att de ligger så mycket vid sidan av alla allfarvägar just nu. Inget explicit, inget iöronenfallande. Inte heller inåtvänt på det där trista självupptagna viset som ju också förekommer; musiker som mer glor på sina egna skor än musiken, för att nu dra en parallell med pop med några år på nacken. Ingen är förbluffad över någons teknik.

Alla bara spelar ändå. Ibland flyter det på för lätt och då trasslar musikerna in sig i varandra, korta fragment byts som i ett irriterat samtal. Aldrig fragmentariskt på trots eller demonstrativt. Det är mer som om de tappat något eller söker. Det är inte säkert att de finner. Det är själva sökandet som är målet.

Och var och en är en så pass intressant musiker – musikant – att de lyckas ladda varje bit. Så smäller Strandberg till med ett kort, dämpat fyrverkeri i slutet av ett stycke bara för att låta nästa starta nästan som en drömsk reminiscens, där vatten glittrar och skärgårdsbåtar far förbi; ett återskapande av en oskuldsfullhet i musiken som väl aldrig funnits, men ändå tillskrevs den under några jazziga säsonger för femtio år sedan – sedan bebopen lagt sig och friformen ännu inte blåst hatten av alla.

Det är många sådana skarvar i musiken. Som om de beträdde områden mellan olika stilar och sökte det som då förlorats eller skymts för att överges. Det var därför jag jämförde med Lucky Thompson, som ju var en sådan musiker. På samma sätt rör sig Emil Strandberg, David Stackenäs och Pär-Ola Landin i det musikaliska landskapet i dag.

Gränslinjerna utnyttjar de som om de vore öppna fält, och det är ändå ingen annan som bryr sig om vad de innehåller. Av bara farten tecknar de om varje landskap de går in i. De rör sig med ryggen mot framtiden för att de inte alls har tid för sådana överläggningar, de är så upptagna av varandra. Som de själva beskriver sig i en av titlarna: ”We´re the après-garde”.

Varmed avantgardismens modernistiska myter får sig inte en känga men ett avsiktligt förbiseende. Eftertruppen brukar ju mest i denna krigiska metafor vara ointresserad av bataljen och får inget av äran. Det är en bra erfarenhet att bygga vidare på. Ingen opportunism, totalt oflörtig musik, fantastisk skiva.

Sällan har jag hört musik så väl uttrycka sig så väl i en grym samtid, som om de vore på spaning efter det bästa förlorade. Varför tycker jag att det är så vemodigt? Musiken bär med återhållen vältalighet på en sorg, som ju inte tål en vanlig språklig dräkt, där morfemen inte räcker till och grammatiken döljer vad som måste sägas, en känsla som de vill skaka av sig, men i stället uttrycker och formar.

Deras musik är abstrakt men för mig är de känslor de ruskar om mycket konkreta.
Jag undrar om det inte är därför jag tänkte på Lucky Thompson, som 1956 fyllde sin saxtrio med liknande känsla för samtiden. Klichéfritt. Allt annat är lögn.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry