Emil Strandberg: Works

Emil Strandberg
Works
Found You Recordings FYR 025

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-09-04 13:52

Triojazz utan slagverk. En formel som är en frigörelsens klassiker för garanterad tonflykt. Trumpetaren Emil Strandberg har en stor rak ton, som i denna inspelning kliver rakt ut i rummet i sällskap med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin.

Strandberg spelar lugnt, sökande och med en auktoritet som han inte riktigt verkar gå med på. Spelet flyter på men stannar upp gång på gång. Som för att pröva. Eller för att foga samman de långa linjerna i musiken. För långlinjigt är det. Tjocka, feta linjer med en lätt böljande kontur. Varje stycke är till sist en sluten helhet, men den vibratolösa stora tonen till trots är bitarna serverade tilldels styckevis.

Och där spelar Strandbergs vänner en viktig roll. Pär-Ola Landins bas står för gångarten, den rör sig stadigt, håller ihop, skapar den mycket långsamma rituella rytmen. Och han bär de andra till en obunden frihet, där jag tror de vågar söka sig utanför de alltför bundna sammanhangen.

Även om Strandbergs trumpet låter som jazz lånar den lika mycket från impro. Det fragmentariska, bitarna som bara på lång sikt passar ihop. De riktigt långa linjerna är inte där, men något liknande den bågformade rytmiska sammanhållningen växer ändå till slut fram.

Jag har svårt att säga om detta är total impro, inövad vana eller uttänkta kompositioner. Säkert en blandning. I alla fall är känslan av ansatsen i varje låt så stark i musikernas minne att de alltid landar i något som knyter ihop utan stora gester.

Det är mest David Stackenäs vassa skarpsträngade gitarrspel som ruskar till ibland. Han är den livligaste av de tre. Där de andra två nästan som i trans rör sig framåt där hugger gitarren till, griper tag, kastar ut tvära skurar av toner. Om de andra är allvarliga, koncentrerade så är i det tysta Stackenäs litet spelevink. Kanske inbillar jag mig mer än som är lämpligt men nog far genom gitarrhjärnan fraser av Django och hans hotkillar - apropå trumlösa ensembler - eller av det sena 50-talets progressiva gitarrhjältar. Alltså, sådana som utan att använda rockens förvrängda, förstorade eller volyminriktade nytankar ändå inom en tät ram och en given volym lyckas slita upp och vrida om.

Stackenäs gör detta gång på gång. Strandberg och Landin så att säga mäter upp ett musikaliskt rum, en lunk, en begränsning, en koncentration. Då kastar gitarren små skurar, den skär som en ståltråd i hård ost; smulor, sneda brott och nya rum uppstår.
Klangfärgen är ju given. Trumpeten och basen målar stadigt mörkt och ljust i givna valörer, men det är gitarren som skvätter och stänker olika förslag till andra ljuskombinationer: rött i det svarta, silver i det vita, blått i det mässingsgula.

Det är mycket spännande att lyssna på, eftersom varje sådan kombination ger en ny rumslighet som kräver nya infall och vägar mot slutsummeringen av varje stycke.

Musiken är knappast expressiv, snarare återhållsam. Just därför spänner den så hårt i upplevelsen. Varje avbrott, varje rörelse skvallrar nämligen om en laddning av känslor och idéer som medvetet hålls tillbaka.

Jag ska inte tala om psykologi. Däremot musikalisk estetik, där gesterna hålls borta som onödiga. Musiken är mer utmanande både för musiker och lyssnare om inte allt sägs ut.

Den här trion, låt oss kalla den för rumslig, progressiv jazzimprotrans, har funnit att ett stort konstnärligt område återstår att utforska i den absoluta begränsningen. Där verkar det som om allt syre har samlats och bara väntar på en fantastisk musik.

I all sin oflörtiga återhållsamhet tycker jag detta album är ett svar på årtionden av byxspräckarmusik och alltmer förutsägbara omprövningar av instrumenten. Det är ett seriöst, allvarligt och vackert överraskande försök till nytt på gammal grund. En musik som är en fråga och inte ett absolut påstående. Kort och gott en musik som tror på musiken. Utan attityder.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry