Eric Copeland + Black Dice

Eric Copeland
Hermaphrodite
Paw Tracks PAW 17
Black Dice
Load Blown
Paw Tracks PAW 18

Av: PM Jönsson

Publicerad: fre, 2010-01-15 11:19

Black Dice har fascinerat mig sedan jag hörde Brooklynbandets första album ”Beaches & Canyons”, men de har aldrig knockat på samma sätt som kompisarna Animal Collective och Wolf Eyes . Lurig musik att försöka greppa, de första två albumen visade ett band med enorm potential, starka ekon av sena Boredoms, lekfulla rytmexcesser, bubblande noise och dussinet infall som exploderade i eggande oförutsägbarhet. Förra albumet ”Broken Ear Record” var ett steg mot dansgolvet, splittrade beats som sprang hit och dit, inte riktigt vad jag hade väntat mig.

När Eric Copeland (Black Dice) och Avey Tare (Animal Collective) släppte skivan ”Dead Drunk” förra året under namnet Terrestrial Tones plockades ”Broken Ear Record” fram ur gömmorna och jag upptäckte att den är rätt bra, fast i små doser. Den skulle fungera bättre som några maxisinglar. Black Dices nya skiva ”Load Blown” är ingen egentlig samling, men tre av låtarna har släppts som en tolva av DFA Records, två andra låtar kan avnjutas på en Paw-Tracks-singel och de fem resterande spåren finns också på en färsk vinylep. Även här känns det som ett par låtar åt gången är den bästa ingången till Black Dice, men helheten spretar skönt och fungerar som ett smörgåsbord av avklippta frekvenser och trasiga rytmer.

Skivan har spelats in från och till under en period av 18 månader och för första gången har delar av musiken skapats i studion. Det är en fortsättning på soundet från ”Broken Ear Record”, mycket beats och elektronik, tydligare betoning på popmelodier, som studsar omkring i den både störiga, fragmentariska och muntert lekfulla musiken. Jag blir fortfarande inte riktigt klok på Black Dice, vill ibland slänga ut dem i skogen för att jamma i slow motion, men dras i nästa ögonblick in i låtarnas tvära kast och börjar röra på mig som en fågelskrämma med slumrande gymnastambitioner. Animerade lerfigurer faller sönder till klumpar och bollar. En groda sitter stilla på asfalten. Blinkar i synk med trafikljusen. Den avslutande ”Manoman” kunde vara med i en psykedelisk science fiction-film. Robotar dansar längre och längre in i en tunnel som krymper. Manipulerande röstljud tuggar kväve.

Eric Copelands första soloalbum är inte lika abstrakt och futuristiskt. Låtarna är mer direkta och öppna, ljus strömmar in, antennerna pekar utåt, kontaktsökande melodier dansar runt alla som är i närheten. Hej, här är jag. Kom igen. Släpp taget. ”Green Burrito” och ”FKD” har klara släktskap med Animal Collective. Även Gang Gang Dance dyker upp i skallen, särskilt på ”La Booly Bo” som yrar omkring i någon slags kinesisk drakdans. ”Oreo” är någonting helt annat, loopar och vibrationer som suger sig in i öronen. ”Wash Up” speedar upp röster (fältinspelningar från gatan antagligen) som krockar med fladdrande elektroljud.

Lockande variationer över hela skivan. Copeland sjunger ibland, jag gillar hur han använder rösten, slänger in stavelser i smeten. Han har jobbat med soloprojektet i två år - men det känns mycket spontanare än ”Load Blown” , inte lika producerat, helt och hållet hemmainspelningar. Låtarna har ett härligt flöde. Allting är möjligt. Galen pop, noise, spaceelectronica, och rytmer från hela klotet flyger in i en vidöppen transistorradio.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry