Eric-Maria Couturier, Emmanuelle Somer, Henri Roger, Bruno Tocanne: Parce Que!

Eric-Maria Couturier, Emmanuelle Somer, Henri Roger, Bruno Tocanne
Parce Que!
Instant Music Records IMR 005

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2014-08-27 14:35

Risken då musiker ska tolka text eller bild är att musiken blir för allmän. Den låter som den kanske skulle ha gjort utan just det verk som ska bringas att klinga eller så är utgångspunkten för alltid utbytbar. En musiker tar gärna till sina egna klichéer på väg ut i oväntade visuella eller textuella äventyr. Det fördärvar. Men vad begär jag? Detta måste pianisten Henri Roger ha varit ytterst medveten om, då han mötte målningar av Pierre Soulages (slå upp!).

I text finns några utgångspunkter, som markerar Rogers fascination. Först av Soulages själv från 1986: ”Why black? The only response including reasons unknown, lurking in darkest of ourselves and the powers of the painting is: ´Because(´Parce Que!in French).”

Sedan av den gamle direktören för Guggenheim Museum New York:
”A painting by Soulages, it´s not a melody, it is chords on hold on the keyboard.”
Ett par satser goda som några att tända en musiker med verklig känsla för bildkonst och de klangförtätningar som bär fram olika uttryck.
Som Soulages.

Fascinerad började Roger experimentera på sin flygel och landade i huvudsakligen arpeggiospel i basen och en serie utdragna toner. Effekten blev en djup, immateriell klang, enligt honom själv. Han fann detta så pass intressant, att han kontaktade några kolleger, cellisten Eric-Maria Couturier, rörblåsaren Emmanuelle Somer och slagverksspelaren Bruno Tocanne. Han berättade för dem om hur han fångats av Soulages och bad dem kolla upp målningarna på nätet och särskilt dem Roger klangligt gått in i. Hur kunde de, var och en, lägga in nyanser i en kollektiv improvisation utifrån dessa målningar? Frågan krävde förstås både svar och spel.

Den 18 november 2013 bokade Roger studio i Antibes för en kollektiv improvisation utifrån deras respektive erfarenheter av Soulages. När jag nu talar om kollektiv improvisation är det ett annat sorts frispel än det vi som lyssnar på så kallad impro förväntar oss. För det första handlar det om klassiskt skolade musiker, tränade i samtidsmusik, och tekniskt mycket högt drivna. Denna teknik ger dem möjligheter att bli kvar i sina instrument, de har inga som helst böjelser att främmandegöra något eller markera känslor med volym, distortion etc.
Med andra ord träder de som individer tillbaka mer än jag är van vid i frijazz och impro, där ju personen, avsändaren, fortfarande spelar huvudrollen.

Här är det Pierre Soulages tillsammans med en kvartett musiker. De vill inte få inspiration av Soulages och sedan utbrista. De vill berätta om honom.

Fast helt abstrakt. Det var mycket länge sedan jag hörde en så tät, samspelt och spänningsfylld kollektiv improvisation. Befriande. Jag hör hur fraser och vändningar från dessa musikers egen tradition skruvas, hackas, vävs in. Men jag hör också hur de alla gräver sig ner till en grund att stå på. Vägen till spelet är till lika delar känslor, intuition och intellektuellt övervägande, vilket utgår från de möjligheter de utnyttjat för att kunna sänka sig ner i ett språk. Eller två: Soulages och deras eget.

Först därinne känner de begränsningarna och först således nersänkta kan de göra tolkningen vidöppen.

Varje sekund är svindlande och föränderlig. Det går att lyssna sig in i musikens alla delar. Rogers arpeggii och punktvis insatta toner, som ger ett slags svärta, en gungande färgyta; Somers ofta gälla toner som signalerar bristningar och ojämnheter i Soulages färger och även hennes fragmentariska fraser, en tradition upplöst i morfer och morfem, medan Couturier fyller ut med pastosa klanger och skärande motljus, ett slags blänk i det svarta; märkligt nog liknar Tocannes slagverk mest vad jag är van vid från impro, men precisonen, återhållsamheten, ger en form som mycket väl motsvarar ramen och således leder in oss i bildernas djup och kanske tankemässigt flyktiga sidor.

Således har var och en lagt upp en egen klingande bild, som samtidigt möter de andra. Utbyten av idéer, figurer, hur klanger vandrar, ja, allt det där som den mest förfinade impro och klassiska tradition har som grund, det bär genom hela kompositionen.

En modernistisk dramatik med rötter i tidigt 1900-tal, javisst, en avantgardistisk klangrikedom, absolut, men framför allt en kirurgisk precision i intuitionen. En annan sak jag gillar med denna unika skiva är dess obekvämlighet. Länge låg denna fascinerande gråsvarta skiva med samma intensiva mönster på fodral som på cd utan en enda information på mitt skrivbord. Det tog ett tag innan jag identifierade den. Fann informationen på nätet. Denna kompromisslöshet är förstås inte praktisk, men visar hur allvarligt och djupt intellektuellt dessa oflörtiga musiker velat ta på sin uppgift.

De framhåller särskilt, att idén, musiken, tankarna kring improvisation förklarades för konstnären Anne Pesce. Hennes konsekventa resultat i form och färg skulle till och med få Gert Jan Hobijn på Staalplaat att blekna. Pesce har skapat det mest slutna och kongeniala skivfodral jag sett på länge. Hon har lyckats att inte vara dekorativ och vitsig (vilket är vanligt) men helt hållt sig till strävan att gestalta den slutenhet i Soulages målningar, som ju varit själva utmaningen. Hon skapade en ny gåta, en egen tolkning av Soulages och musiken.

Slutligen, om jag lyckats få musiken att framstå som torr eller knastrig, intellektuell eller långsökt, var det inte meningen. Den som suktar efter vassa instrumentala inpass och svindlande samspel med en tankeförmåga snabbare än tåget, den har också sitt lystmäte. Rakt igenom, utan lakuner. Det är inte ofta jag hör skivor som är så genomarbetade och tätt spelade som denna. Här förenas tanke och känsla i fingrar och öron.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry