Erik Carlsson_Let's Fall In Love

Erik Carlsson
Let's Fall In Love
Bombax bombax 005

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-12-17 12:34

Vad jag förstår kommer det att bli en årlig tradition att Bombax Bombax släpper tre skivor på raken. Alla med samma omslagskoncept och med musiker och gäster som på något sätt förhåller sig till den svenska improvisationsgruppen Skogen. 2008 kom de första framgångsrika trillingarna som uppmärksammats både internationellt och här hemma, bl.a. med ett Manifestpris till Anders Dahl.

En av årets skivor är en soloskiva av slagverkaren Erik Carlsson. Årets tematiska formgivning, som är utförd av Anna-Lena Jaktlund, gör mig minst sagt perplex. Istället för Elinor Ströms folkhemsnostalgiska partiturvinklar möter jag en härligt absurd bild av en man som hänger upp och ned i ett träd, tryckt i den osmakligaste av alla färger, nämligen rosa. Carlssons skiva heter Let’s Fall in Love och de tre spårens titlar kretsar alla kring någon form av pubertal trängtan. Lite misstänksamt tar jag ut CD:n och då trillar dessutom en liten ”filmis” ut, ni vet en sådan där samlarbild med idoler från sjuttiotalet. På bilden föreställer Carlsson någon som måste kallas för improvärldens tvilling till Chris Isaac. Ironin är total och på sätt och vis är jag med på att det ibland tål att göras narr av improvisationsmusikens outtalade lagar om minimalistisk och arty design. Men intrycket är aningen rådlöst.

Som tur är så följer inte innehållet samma linje, det är allt annat än glättighet och rosa moln. Skivan doftar tung mässing och harts. Dess riktiga kärleksförklaring är till klangen, resonansen och massan. Det första dronande stycket har som fond ljudet av en stor skål som sätts i vibration med hjälp av en stråke. Till denna läggs sedan klanger om vartannat, från djupa bastoner till distinkta nyanser, som likt simtag för stycket fram i en flod av klangfigurer. Det är harmoniskt, varmt, samtidigt som allt hänger på skarven, en slags bräcklighet i all sin solida grund. En omedelbar referens som poppar upp är Frank Perrys storslagna skiva Deep Peace, utgiven på David Toops bolag Quartz Publications för snart trettio år sedan (vilken för övrigt också är tryfferad med allsköns kitsch, men dock i form av ett helt ironifritt new age-svammel).

Det andra spåret bryter av helt med ett lågmält besök i de små ljudens värld. I olika tempon och styrka skrapar, rasslar och vrider Carlsson fram en perkussiv diskussion mellan trummornas grundmaterial: skinnen och metallerna. Jag tycker att det fungerar, även om stycket inte säger mig lika mycket som de övriga. Det blir en slags mullvadsskildring utan någon särskild laddning. Styrkan ligger i de kontrasterande skikten han får fram.

I det tredje spåret möter vi ännu en dimension i Carlssons slagverk: de extremt högfrekventa och visslande tonerna. Det intressanta är att tonerna når en sådan höjd att de löses upp och splittras i ett slags akustiskt duggregn. När tonerna tappar höjd låter de som flöjtljud. Resultatet är ett slags glockenspiel i gråzonen mellan nyfikenhet och tortyr, där tonerna till slut framkallar en sorts klåda på insidan av skallbenet. Det är inte framfört med någon bravur, snarare med en stilla fascination av den tunna gränsen mellan harmoni och smärta.

Let’s Fall in Love är en klart intressant skiva. Jag tittar ännu en gång på ”filmisen” och istället för Chris Isaac ser jag nu en aningen obehaglig polaroidbild av en seriemördare i tonernas rike; en man som lockar till sig klanger för att stycka dem med stråken och paketera dem i rosa cd-konvolut. Den tid på dygnet han inte sysslar med detta så hänger han upp och ned i ett träd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry