Erik Enocksson: With its dark

Erik Enocksson
With Its Dark Tail Curled ´Round the Garage
Kning Disk KD052

Av: Jens Holmberg

Publicerad: mån, 2009-10-05 09:37

I samband med att den hyllade debuten ”Farväl Falkenberg” släpptes berättade Erik Enocksson i en intervju att ”det är dags att begrava det här, dags att gå vidare”. Första intrycket säger något annat, för musiken tycks röra sig i samma riktning. Jag hör fortfarande samma vemod. Men så plötsligt ett annorledes uttryck. För nu sjunger Enocksson med en röst som jag inte känner sedan tidigare. Den är närvarande, anslaget ömsom ansträngt ömsom ystert. Fylld av självförtroende och styrka.

Mycket av musiken kommer från Enocksson allena. Några gästmusiker: Jesper Ganslandt spelar piano på ”Electricity”, Andreas Söderström trumpet på ”The Flames” och Patrik Söderman trummor. Arrangemangen är enkla. Piano, gitarr och röst utgör många gånger grunden. Men det finns också ett djupt känsloläge i musiken. Havet, sanden, saltet, vågorna finns också där som tydliga spår från uppväxten längs den långa kustlinjen. Havet blir en fond till musikens impressioner. Den lyriska dimensionen är tydlig, men det är ett hav utan stormar och exotiska hamnar. Som vardagens tysta grå hav, som långsamt renar och läker det upprivna. Jag får känslan av ett statiskt tillstånd när jag möter musiken, där allt stannar upp. Dröjer sig kvar i en omätlig rymd, snarare än att hägra i en dröm. Musik som är fast i vardagen, men på ett filosofiskt reflekterade plan.

För mig var ”Farväl Falkenberg” en av de finaste skivorna från 2007, så det är med höga förväntningar jag ger mig på ”With Its Dark Tail Curled ´Round the Garage”. Det är ju också den svåra andra skivan. Eller rättare sagt EP. Den är kort, på 24 minuter samsas åtta låtar. Men precis som på föregångaren imponeras jag av hur Erik Enocksson lyckas förmedla starka känslor med okonstlade medel. Arrangemangen är enkla och handfasta, men med en sprängkraft så otroligt stark att känslorna virvlar till både en och två gånger. Han lyckas förmedla den där närvaron som reser mina nackhår. Den som är så få förunnad.

Det är inte bara titeln och vemodet som hängt med från ”Farväl Falkenberg”. På den vågskummande finalen ”The Dark” återanvänds melodin från föregångarens ”Thru Thick Night”. Men den dras ut och exploderar i en färgsprakande avslutning. Enda gången som tempot höjs avsevärt. Det är som det sista rycket, blicken framåt. Ett klimax som kommer precis innan tonerna sakta dör ut i regnet som slår mot marken. Musiken är plötsligt borta, men avtrycket lämnar kvar en känsla av lycka hos mig som dröjer sig kvar länge länge.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry