Evan Parker, Matthew Shipp: Rex, Wrecks & XXX

Evan Parker, Matthew Shipp
Rex, Wrecks & XXX
Rogueart ROG - 0050

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2013-07-05 17:44

Förutsättningen är enkel och klassisk, duo piano och saxofon. En skiva live och en skiva studio. Konsertinspelningen är ett enda fyrtioen minuter långt stycke, medan studioupptagningen räknar till åtta korta stycken på mellan en och en halv och elva minuter.
Evan Parker spelar tenorsaxofon. Jag gillar det. Så där litet bluddrigt, metalliskt, kortfattat men ändå flödande. Han snackar på som en sentida Ben Webster. Fast med en helt annan estetik. Löpningar, rytmiska formuleringar, accenter, attacker är alla utförda med mycket god smak. Återhållet, precist. Det är inget röjalbum, mer då eftertanke, reflektion.

Matthew Shipp spelar ett perkussivt, tungt och pockande piano. Han fyller allt med toner, kluster, klanger, men håller sig ändå rätt väl inom ramarna. Och han kan lyssna på Parker, men Parker kan lyssna ännu mer på honom.

Knappt har Shipp fångat upp en idé förrän han går över till sin böljande pianostil, som gungar, svänger och klingar hårt. För att då och då gå över i litet vekare klanger, närmast romantiskt.
Inom ramen för de relativt korta studiostyckena är kombinationen med de två en ren njutning; också om Shipp är litet väl mycket intresserad av Shipp, en liten utkastad idé kan han fånga upp, men strax övergår han till att snacka för sig själv. Ofta är han, då han väl lyssnar, för mycket eko.

Parker däremot vrider och vänder på varje infall Shipp kastar ur sig. Det är skönt att höra en mästare i att låta andras musikaliska idéer ta former de aldrig hade kunnat föreställa sig. I studio är detta givande och tagande en fantastisk upplevelse. Energi och utlevelse om vartannat. Här noterar jag ett fantastiskt solo av Parker, ett sådant där lyssnaren tappar andan utan att det är särskilt explicit eller utlevande. Bara som en lång andning.

Men i liveinspelningen är det annat. Jag satte på den först, tänkte att här skulle det spraka länge. Men snarare visar sig Shipps konstnärliga begränsningar tydligare ju längre tiden går. Likt så många av de spelare i dag som har brilliantine i fingrarna vräker han på, han pumpar, gungar, vänder musiken, stöter den framför sig; men Parker hanterar den, lägger till, formar om. Det är som att ställa en förfinad skulptör bredvid en stenhuggare. Skulpterandet av ljud, klang, rum, melodi står Parker för. Shipp hugger ut det som han redan vet.

Bitvis funkar det som ett kärvt rivande hit och dit, men efter hand håller Parker mer och mer i musikens flöde och långa linjer blir hörbara, medan Shipp gör allt för att visa sig riktigt duktig. Parker visar sitt konstnärskap. Särskilt tydligt blir det i en konsertpassage där först tenorsaxen får klinga ensam, och det formas till en glimrande tirad av toner som alla hör samman i ett större bygge. Helt osentimentalt, klart. Shipp tar över soloutrymmet med en trist känslosam fingerfärdig romantisk litania som vädjar och vädjar: tyck om mig, se mig, beundra mig! Kort och gott: överspel.

När Evan Parker åter förenar sig med honom, plockar han åter upp gamla element och en del vändningar från pianot, spinner det hårt samman med sitt litet torra, konstaterande sätt att spela.
Ett bevis än en gång för att Evan Parker i dag ännu hör till de vitalaste improvisatörerna - huruvida han kan kallas improvisatör, han låter ju mest som sig själv - eller åtminstone variationsmästare över en klangvärld han helt byggt upp genom åren.

Slutligen kommer jag på mig att gång på gång sitta och längta efter Sten Sandells hörsamma, kongeniala pianospel. Vilken platta det skulle ha blivit...

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry