Evan Parker & Sten Sandell, Ps1

Evan Parker & Sten Sandell
Psalms
psi 10.05

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2010-09-06 15:36

Numera är det inte helt ovanligt att musiker bjuder in ett rum till medspelare. John Butchers Resonant Spaces är bara ett av senare års exempel, inspelat på olika platser i Skottland och på Orkneyöarna. Ett av de första, särskilt relevant med tanke på Sandell-Parker, var väl Mark Charig, Keith Tippett och Ann Winter, som 1977 spelade ett par dagar tillsammans i St Stephen's Church, Southmead, Bristol. Resultatet blev banbrytande albumet Pipe Dream. Här var det kyrkorum och orgel som gav luft åt musiken. Svävande sökande klanger. Ungefär som när Evan Parker och Sten Sandell slog sig ner i St Peter's, Whitstable för ett år sedan.

Men skillnaderna är stora. På ett plan tycker jag nog Charig och hans vänner ännu vilade för mycket på förutfattade musikaliska meningar i förhållande till ljudrummet, som blev viktigt men inte jämbördigt. Det är klart, att det kan jag ju sitta och skriva idag. För trettio år sedan hade inte jämförelserna med t.ex. Butcher funnits och jag hade mer ogrumlat hört Pipedreams kvaliteter i sin tid.

I alla fall misstänker jag att den äldre brittiska inspelningen måste ha legat i bakhuvudet som en referens. Här tar nämligen Evan Parker tag i ett slags osofistikerat brassigt ljud i tenoren, som var vanligare då, när han till exempel själv spräckte loss med Brotherhood of Breath. Nu använder han saxen som en utlösare av ljud. Vassa, klirrande klanger blåses rakt in i kyrkvalven, som fylls och ekar. Det är effektivt och meditativt, vilket inte betyder att Parker avstår från att brassa på, fylla i och säga ifrån utifrån sina många års erfarenhet, vars summa bara överträffas av hans nyfikenhet på de nya ljuden.

Sten Sandell finner vi bakom orgeln, ett instrument som ju mer naturligt fogar in sig i kyrkorummet. Men han skulle inte vara Sandell om han inte snart sökte efter instrumentets förtätningar och lyckades packa samman ettriga rytmer, som blir märkligt okroppsliga, mer som komprimerad luft, eller flygande mattor där Parker lutar sig tillbaka och verkligen lirar sax på ett sätt som är ovanligt för honom. Hans gamla jazzrötter går i dagen.

Albumet innehåller sex nummer de kallat för psalmer, alla av olika karaktär. Intensiva, hårdskurna, luftiga med båda musikerna på sällsynt lyckligt humör. Ingenting är för banalt, allt är spännande.

Det är en fantastisk skiva. I båda musikernas diskografier kommer den inta en särskild plats.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry