Evan Parker Whitstable Solo

Evan Parker
Whitstable Solo
Psi 10.01

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2010-06-23 20:09

Det är spännande hur en felläsning kan få en att uppmärksamma musik på ett delvis annorlunda sätt. Jag läser länge titeln ”Whitstable solo” som Whistable solo, det vill säga ett solo som är visslingsbart (och jag vet, det finns inget sådant ord). Jag läser in en massa tanker i det visslingsbara; vissling handlar allra oftast om improvisation, den är ofta melodisk och upprepande, tonfärgen går att likna vid sopransaxofonens ljusa ton. Så går det på till jag inser att jag läst fel, Whistable är Whitstable och det är en stad i England, med en kyrka, St Peter’s, där saxofonisten Evan Parker spelat in skivan. Där ser man hur lätt man kan förledas att tro saker, hur ingivelser kan styra tänkandet in i delvis fel banor.

Vad som ändå är sant är att Evan Parker ända sedan soloskivan Monoceros från 1978 har utvecklat en fullständigt unik spelstil. En stil han har slitit med, utvecklat och förfinat och nu bemästrar alldeles fulländat. Man kan tycka att man hört honom spela det förut, men det har man inte, inte riktigt. Det improviserade elementet gör att det aldrig är helt likt förra gången. Förskjutningar, förändringar gör de snabba cirkulära rörelserna till något nytt varje gång.

På den här skivan finns dessutom en viktig rumslig aspekt. Akustiken i St Peter’s-kyrkan i Whitstable är magnifik. Sopranens toner sträcker ut sig i hela sin prakt, man riktigt hör hur de fortsätter ut i rummet för att sedan klinga av. Man önskar att man vore där, just då, när det hände. Med tanke på hur väl det ändå återskapas i stereon inser man hur fantastiskt det måste ha låtit live i en sådan miljö.

Åtta improvisationer på sammanlagt en timme. De forcerade cirklarna står i centrum på många av dem, Evan Parkers cirkulära andning bär fram ihållande sekvenser i snabbt tempo i uppemot tio-femton minuter. Fysiskt krävande och tekniskt mycket drivet. Men visst finns det variation. I exempelvis det andra solot går tankarna faktiskt till Terry Riley, det är något med färgerna som påminner om Rileys sopransaxminimalism. Även den konstmusikaliskt klingande tredje improvisationen skiljer sig från övriga. Det är så otroligt vackert när han stannar upp och håller fast vid en ton för några sekunder. Distinkt tvingar han ut cirklarna till ett rakt streck, ett avbrott, en kontrast. I den femte improvisationen handlar det ännu mer om möten mellan de utdragna tonerna och de växelverkande och snabba.

Överhuvudtaget är det fascinerande att höra tydligheten i Evan Parkers musik. Hur improviserat det än är finns det aldrig någon tvekan i hans uttryck. Han vet vad han gör och komponerar i stunden och bär med sig en ryggsäck full av fraser, teknik och inte minst idéer. Återkommande är tvåstämmigheten, där två motiv spelar med varandra.

Whitstable solo spelades in i samband med ett projekt Evan Parker genomförde tillsammans med konstnären Polly Read och filmskaparen Neil Henderson sommaren 2008. Parkers cirkulära spel kom att hamna i centrum då Polly Read skapade häften med cirklar som publiken skulle fylla i i respons till Parkers musik. Neil Henderson använde i sin tur dessa cirklar i filmen han skapade. Så slöts cirkel i detta projekt som dessutom gav denna skiva.

Cirkeln är central i Parkers skapande. Precis som munnens form vid en vissling.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry