Evan Parker x2

Evan Parker & Matthew Wright
Trance Map
Psi 11.03
Misha Mengelberg & Evan Parker
Broken Chair
Psi 11.07

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2011-09-21 19:30

Två nya skivor som visar varför saxofonisten Evan Parker efter över 40 år fortfarande står i fronten för den kreativa musiken. Han river inte längre upp sår i själen utan gräver sig inåt i hans så karaktäristiska klanger och skapar kreativa universum; med tenorsaxofonen tillsammans med den holländske pianisten Misha Mengelberg och med sopransaxofonen med britten Matthew Wright.

”Trance Map” är ett betydande verk som Parker och livesamplaren och elektronisten Matthew Wright arbetat med i två år. Det är ett sammanhängande stycke som varar i över en timme men som genomgår betydande förändringar i både intensitet och ljudbild. Det är sublimt och mycket detaljerat, flera lager av klanger bildar tillsammans ett gemensamt uttryck som är oerhört levande. Syntetiska ljud påminner om fåglar och insekter, utdragna ambienta klanger skapar atmosfäriska ljud förstorade i den av duon designade kartboken. Verket genomsyras av en inre harmoni, det hänger samman och är en ganska trevlig lyssning, men där bakom finns även det krassa och mörka.

Jag känner att jag ryggar tillbaka litet när det står ”sound design” jämte live sampling, turntables, co-composition” bakom Matthew Wright. Detta då design ofta stannar vid yta. Men Parker/Wright tränger djupare än så – de går in i själva essensen. Parkers sopransaxofon – där han länge håller klangen levande med cirkulär andning – får här ett exemplariskt sammanhang. Han har dessutom samplat ljud från lp-skivor, kassetter och cd:s från hans samling, ofta utdragna i tid och därmed omöjliga att känna igen. Med dator och sina instrument sätter Matthew Wright sedan samman musiken till en helhet, där han både spelar, mixar och bearbetar materialet.

Med Misha Mengelberg blir det något annat. En duo med tenorsax och piano. Vid sidan av Han Bennink står Mengelberg som fäder till den fluxusinspirerade improvisationsmusiken i Holland på 70-talet – på gränsen till galenskap och alltid oförutsägbar. Visst har han lugnat ner sig den gode Mengelberg, men att sätta fingret på hans spel går fortfarande inte. I omslagstexten återger Steve Beresford några anteckningar han gjorde när han lyssnade på ett av skivans två långa spår: ” ”My notes on the piece entitled 'Broken Chair' include the line, ”Misha always explores the.” It ends there. I can not imagine what the next word could be.”
Jag kan inte annat än hålla med.

Det är som att Mengelberg leker, plottrar runt och är allmänt trevlig. Men det är lätt att bedras, helt plötsligt drar han iväg på upptåg och hans bakgrund i fluxus gör sig påmind. Under tiden snirklar Parker runt i en evig utvecklingsprocess med tenorsaxofonen. Ibland möts deras spelytor och ett direkt samband uppstår.

Det är trots allt en ganska gemytlig skiva Mengelberg och Parker spelat in. Koncentrationen löper parallellt med det avslappnade. Jag lyssnar gärna på den om än min egen koncentration då och då försvinner. Jag vet samtidigt att snart är jag tillbaka.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry