Evan Parker x3

Evan Parker, George Lewis, Barry Guy, Paul Lytton
Hook, Drift & Shuffle
Psi 07.07
François Houle, Evan Parker, Beonoît Delbecq
La lumière des Pierres
Psi 07.02
Blandade Artister: Free Zone Appleby 2006
Free Zone Appleby 2006
Psi 07.04

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2010-01-02 21:55

Det är så lätt att glömma bort. Den fria improviserade musiken fick sitt epitet för att den ville ta sig från någonting, lägga av en ryggsäck av ”rätt och fel”, denna traditionens begränsningar. En av de musiker som klädde av det gamla, rev det i bitar, var engelske saxofonisten Evan Parker. Jag minns de första skivorna och inte minst mitt första möte, som ägde rum på legendariska Little Theatre i London. John Stevens och SME ordnade en fåtonig, frisinnad ad hoc kväll. Mitt intryck av Parker live var att han krossade klassiska positioner. Undvek. Framförallt melodi och rytm. Han kom från jazzen, det gjorde jag med. Men då kunde jag inte höra hur hans spel elektrifierades av jazzens energi. Idag hör jag det. Och detta är intressant att diskutera med de allra yngsta, som tänts av Parker, för hans spel är ännu som eldfarlig gnista. I Västerås kunde jag presentera Christine Sehnaoui för honom. Hon inspirerades av en konsert han gav för tio år sedan att börja spela fritt. Men - hon hörde inget av jazzen alls, för hon bryr sig inte om den musiken. Hennes Evan Parker är delvis en annan än min. Så rik och skiftande är hans musik. Jag skulle ge mycket för att helt och hållet låna Christines öron att lyssna på den gamle engelske rabulisten.

Parker var alltså en av dem som deltog i rivningsarbetet och nysökandet. Inga spår fick följas. Detta var accenten över 70-talet. Men likt myten om Lemminkäinen eller Orfeus måste de sönderslitna, utspridda lemmarna så småningom fogas ihop igen. Detta reparationsarbete inleddes bit för bit under ett ganska dämpat tidigt 80-tal. Ett mycket intressant steg hörs här på Hook, Drift & Shuffle från 1983. För mig är detta levande berättelser om en musik som åter växer ihop till ett slags kropp, om än med helt annan hållning än tidigare, en kropp som i Parkers fall åter fritt skulle andas jazzhetta. Jag måste använda det symbolladdade ordet ”fritt”, eftersom det var alltings måttstock under tidigt 70-tal. Vid ett samtal med Parker 1975 nämnde jag hur mycket jag uppskattade hans raka, röjiga spel i Chris McGregors Brotherhood of Breath. Då sade han närmast ursäktande att de där tonerna och melodierna var naturligtvis ok, men ändå gjorde han dem för att kunna försörja sig som musiker. Idag tycker han inte så. Synen på den fria impron som ett slags förvandlande ideologi var i tidens anda och är upplöst sedan länge. Avideologiserad.

I alla fall. På Hook, Drift & Shuffle träffas tre virtuosa samspelare av högsta dignitet, av samma kaliber som de bästa jazzgrupperna. Men de ville annat, nå en improviserad fragmentarisk form med ny klang. Här gällde totaliteten. Soundet. George Lewis spelar inte bara trombon, utan också en massa smågrejer som förstärkts. Barry Guys bas är elektroniskt förändrad, samma med Paul Lyttons slagverk. Resultatet imponerar, men låter ändå som tvekan och en diskussion om färdriktningen i ett nytt landskap. Det är uppenbart, att kvartetten förebådade en rad senare grupper där elektroniken skulle modellera om instrumenten. Men i förhållande till vad som kom låter detta bitvis ganska trist. Jag tycker det hörs att de lägger band på sig. Spelglädjen uteblir till förmån för den pågående undersökningen av instrumenten, gruppen, ljuden. Möjligheter inventeras.

De andra två albumen är båda inspelade 2006. Ljudbilden är en helt annan. På ett sätt kan man kalla dem återblickar. Men mer tycker jag det är ett medvetet, långsamt reparationsarbete som återfört Parker till att använda sina instrument på ett sätt som mer liknar en jazzmusiker. Med få undantag används de inte som okonventionella klangkroppar. Han spelar visserligen virtuost, eget och på alla vis personligt men ändå konventionellt i förhållande till en rad av dagens yngre musiker och grupper. Jag säger inte att detta är bra eller dåligt, jag bara konstaterar. Men han har stora improöron fostrade i jazz och årtionden av undvikanden, utforskningar, möten och reparationer av de gamla sönderslitna liken. Hur stor instrumentalist och improvisatör han är, märks tydligt då han möter mer stelbenta kolleger. Jag tänker på La Lumière de Pierres. François Houle är en kanadensisk klarinettist med en ljuvlig ton och en oklanderlig instrumentbehandling. Om franske Benoît Delbecq kan man säga samma sak. Problemet är att deras attityd mest liknar samtida kammarmusik. Tonerna är rena, många, tillrande, klangerna breda. Men då de hela tiden försöker ta upp Parkers sätt och rörelser återgår de till en av den fria improns barnsjukdomar, där musikerna imiterar varandra, svarar med variationer av de andras toner. Istället för att våga friktionen. Parker rör sig suveränt, men det fungerar inte. I bästa fall blir det beundransvärd kammarmusik.

Hur mycket bättre låter det då inte på Free Zone Appleby 2006. Det är ett märkligt album, en slags generationsmönstring av folk som var med förr. Hör bara: förutom Parker, trombonisten Paul Rutherford, violinisten Philipp Wachsmann, pianisten Alexander von Schlippenbach, trumslagaren Paul Lovens. De har något oväntat bjudit in basklarinettisten Rudi Mahall från Berlin och pianisten Aki Takase.

Musikerna har grupperats i olika kombinationer, och vid första lyssningen fattar jag varför Takase är med. Ty alla spelar rakt, improviserar som om de var frijazzmusiker från 60-talet men utan deras formler, rytmer, figurer. Klangen är tät och het. Med Takase i flera kombinationer får vi en fritt flytande ljudbild à la Cecil Taylor eller kanske ännu hellre Marilyn Crispell.

Är det bra? Ja, för fan. Det här är inspelningar med alla dessa mästare på ynglingahumör men med hela kollen, säkerheten, kunskapen och utan ängslan att göra rätt eller fel. De blåser på. Som salig Ben Webster gjorde på sina bästa 60-talsinspelningar! Och det är mycket upphetsande att som omväxling höra så här okonventionell free jazz och impro bortom dagens alla minimalistiska och elektroniska tricks. Vad sägs om duo Rutherford/Parker, eller Lovens på röjhumör bland alla sina klanger tillsammans med Parker och en intensiv tonjagande Takase?!

Det är ingen nyskapande skiva, det är bara rätt och slätt musik – där impro numera kanske inte alltid låter så ny, men ändå fördjupas i klangens helhetsbild och djärvheten att våga återanvända det som redan varit i grytan. Till detta krävs alldeles gammaldags impromästare. Det hade jag aldrig trott jag skulle få uppleva, då jag hörde Evan Parker på Little Theatre 1974…

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry