The Ex & Brass Unbound: Enormous Door

The Ex & Brass Unbound
Enormous Door
EX 138 D

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2013-06-13 11:42

De gamla punkrävarna från Holland spelar fortfarande sin skeva, gungande, hackande rock. Och den fungerar, även om med ålderns rätt en del av den emotionella kraften och kanske till och med nödvändigheten mattats. Rutin kommer i stället och en hel del kraft lyder mottot, att "så här brukar vi låta”. Men det är helt ok för min del.

Ett visst tryck är det dock alltid i denna musik med sitt eget särmärke.

De har ju tidigare samarbetat med Mats Gustafsson. Och nu har de dragit slutsatser av mötet med friform och frijazz och utökat med brass, vilket är lika med Mats Gustafsson och Ken Vandermark på saxar, Walter Wierbos på trombon och Roy Paci på trumpet.

Klangbilden vidgas, musiken rinner över den vanliga formen, hörfältet vidgas. Atonala klanger får plats. Det är mer än ok, det är mer än en förstärkning, det är till och med vackert och låter som ett modernt storband. Särskilt lägger jag märke till trumpetaren Paci, som förmår göra den där finfina sömnaden och trockla in sig i The Ex vanliga mönster. Det lyfter, rister och inspirerar. Han skapar strålande musikaliska ögonblick.

The Ex har ju utmärkt sig för influenser från etiopisk musik, som ju också passar bra till deras ettriga linjespel. Här är det som det brukar, men jag måste ändå förklara hur mycket jag gillar Katherina Bornefelds sång och trumspel. Torrt, exakt, smattrande och över det lyfter hennes mjuka röst, som tar vara på all energi som finns i de musikaliska förutsättningarna. Det är dansant, det är starkt, det snuddar vid extasen i det enkla. Det är slöseri att inte använda hennes röst mer än till en låt. Här finns all den jublande karaktär som bandet är mäktigt.

Och saxarna bollar musiken i luften som gamla r&b-blåsare. Särskilt Vandermark har ett intensivt bett, vässat i åtskilliga spelningar hemma i Chicago genom åren.

Det är en disparat skiva, men inte särskilt experimentell. Det är mer spretigt mellan pretto och lust. Musiken skuttar från ö till ö. Den landar stadigt gång på gång. Rörelserna blir rejäla, tunga, och det stånkande brasset bidrar. Ibland mer ibland mindre, stundtals mångrytmiskt och svävande eller på lätta fötter genom etiopisk influens.

Musiken har en väldig närvaro, och musikerna verkar njuta av varandras spel. Som lyssnare känner jag mig inbjuden att sitta med och glädja mig åt deras plötsliga jubel, som då och då inträffar.

Ibland snubblar jag på deras kulturella ambitioner, dvs att vara något mer än då de är som bäst, om ni förstår vad jag menar. Somliga texter är stolpigt snackiga, pretentiösa som efterföljare till amerikansk realism och beat-poesi, som redan i sig kan vara misstänkt klyschig, men när ett slags vardagsrealism hamras fast med envisa musikaliska ironier, då undrar jag vad jag är med om. Vill jag höra på detta - det är ju pekoral. Särskilt om jag lägger det bredvid riktiga poetiska texter av, för att hålla sig till det vardagliga tilltalet, t.ex. Ida Börjel, Leif Holmstrand, UKON eller Timbuktu och för den delen Maria Eriksson. Då står sig The Ex' kulturambitiösa texter slätt. Jag skulle vilja säga till dem: spänn av, var uppriktiga mot er själva (och mig) och låtsas inte företräda en konsumistisk mänsklighet. Gå rakt på i stället.

Hur mycket bättre skär inte musik och text med raka undringar (visserligen på holländska) i ”Theme from Konono” med sina hypnotiska riff och Bornefelds genialt skeva cymbaler och ett brass. Här är oförställd rak lust igenom som spränger alla konsumtionsvanor och samtida vedermödor. På dem bara, The Ex! Ge oss mer sånt.

Skivan bjuder ändå på en fin fest, som är roligast, då de glömmer bort att imponera och att någon råkar lyssna på dem.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry