Excavated Shellac: Strings

Diverse Artister
Excavated Shellac: Strings
Parlortone PT2001 (Dust-To-Digital)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2010-11-17 22:11

I ungefär tre och ett halvt år har Jonathan Ward lagt ut musik från sin samling internationella 78rpm-skivor på bloggen Excavated Shellac. Jag upptäckte sidan först tidigt i år och har sedan dess hört nästan samtliga låtar. Det är en enastående, entusiasmerande portal till musik från hela världen, och för att citera Jonathan Ward, från en mail-intervju jag gjorde med honom för några månader sedan (publicerad i Sonic, Nr.54), musik man kan diskutera i en evighet.

Den tidiga, internationella, skivindustrin har alltid dokumenterats, vissa skivbolag har koncentrerat sig på en specifik genre, eller ett speciellt land, det finns många samlingar med rebetika till exempel, med gammal kubansk musik, ja, för att inte nämna amerikansk blues, folkmusik, och jazz, men det är en annan sida av myntet. När det gäller skivor som blandar stilar och geografisk tillhörighet är Pat Contes The Secret Museum of Mankind-volymer, från andra halvan av 90-talet, utgivna på Yazoo Records, själva urtexten. De senaste åren har det släppts några skivor som vandrar i samma spår, på skivbolag som Canary och Tompkins Square. Icke att förglömma, Bakhåll-kollektionen Gay Life in Dikanka med ett urval låtar från Robert Crumbs shellacarkiv. Honest Jon´s samlingar är självklart värda att nämnas också, men det är musik enbart hämtad från EMI:s arkiv.

Det hittills mest ambitiösa 78rpm-projektet som flyger mellan kontinenterna är Victrola Favorites, på det amerikanska skivbolaget Dust-To-Digital vars drygt dussinet utgåvor – som första släppet, gospelboxen Goodbye, Babylon – ofta är vansinnigt påkostade. Låtarna på Victrola Favorites kommer ifrån Robert Millis och Jeffrey Taylors – från bandet Climax Golden Twins – samlingar, musik de först sammanställde på limiterade cd-r-skivor till kompisar, som hamnat på två cd-skivor, tillsammans med en bok, med massor av bilder, på skivor och andra artefakter.

Dust-To-Digital har senare gett ut en liknande samling, Black Mirror, med Ian Nagoski som vägvisare, och nu, i år, på vinyl, på underetiketten Parlortone, den första skivan som Jonathan Ward sammanställt från sitt arkiv. Numero uno i en planerad serie, med olika teman, som här, där stränginstrument av olika slag är i fokus. Inga av de 14 låtarna har postats på bloggen. Geografiskt är flest låtar hämtade från Mellersta östern, men även Asien, Sydamerika, Afrika och Europa representeras.

Vi börjar i Norden. Kjetil Flatin spelar hardingfela, det mest typiska av norska instrument, på en inspelning från 1947. Precis som det skrivs i faktabladet som medföljer skivan så är det en kombination av melankoli och ysterhet över instrumentet. Jag känner mig nästan provinsiell, musiken är bekant, den skandinaviska, melodiska traditionen ekar. Fint spelat, Kjetil Flatin var en av de stora spelmännen på sin tid, på Excavated Shellac-bloggen finns även en låt av dottern Signe Flatin som verkade i pappans fotspår.

En del av musikerna på skivan vet man inte mycket om idag, andra var och är stora namn på hemmaplan. Om vi stannar kvar i fiolernas värld så finns det paralleller mellan Norge och Iran, även om "Chaopan" av Abol-hasan Saba är präglad av ett annat geografiskt område. Han spelade även andra instrument, men förde in fiolen i persisk musik, inga andra instrument ackompanjerar, fiolen såväl attackerar som smeker, musik som fångar in ett stort känslospektra. Lika bra är skivans final, en taksim från Turkiet, av den blinde violinisten Kemanî Amâ Recep. Fiolen är stämd så att strängarna går in i varandra, det blir ett härligt svajande, påträngande sound.

Sundaram Balachander var en annan gigant. Han spelar det syndindiska instrumentet saraswati vina. En musiker som nästan levde i vår tid, han dog 1990, inspelningen är den modernaste på skivan, från 1952. Även om vinylskivan tog över från stenkakorna i slutet av 40-talet levde det gamla formatet kvar länge i till exempel Indien, där några av Beatles skivor släpptes som 78-varvare. Sundaram Balachander spelar svindlande snabbt och även om jag kan njuta av att lyssna på långa ragor är det rätt skönt att få indisk musik i koncentrerad form. Några minuter som man kan lyssna på igen och igen och igen.

Det mest välbekanta stränginstrumentet från den arabiska kultursfären är oud. Skivans oudlåt är en över 80 år gammal inspelning, från Libanon, "Taqsim Rast" av Chahadé Effendi Saadé. Den är bra, men jag är ännu mer hänförd av förstaspåret på Sid A: "Eraz" (dröm) av armeniern Soghoman Seyranyan, som spelar tar, persisk luta, troligen är tar roten till gitarr, sitar och andra instrument med samma ändelse. Det låter som han spelar med plektrum, hårdare klang, med en melankolisk, stark atmosfär. Tiden står stilla.

Armeniens grannland Georgien är väl mest bekant genom månghövdade körer av män. Minns att jag stoppades i dörren in till Hagakyrkan i Göteborg en kulturnatta när en sångensemble från Tbilisi sjöng för en fullsatt publik. Låten på Strings har sång, flera stämmor, stränginstrumentet heter panduri, en tresträngad luta. Manlig sång är det också på en bosnisk melodi inspelad av en kroatisk tamburicaorkester i New York. Tamburica är en långhalsad luta, släkt med andra instrument med liknande namn, som tanbur. Alltid trevligt med sväng från Balkan.

De två låtarna från Afrika är – som väntat - rytmiska. "Okubulirwa Lupiza Otambula Osopza" med Galabuzi and Party – från början av 50-talet – är en kort, makalös inspelning, eldande sång, trummor och endingidi (ensträngad fiol, som spelas med stråke) som flyger fram i galet tempo och gör mig minst lika entusiastisk som Hugh Traceys fältinspelningar från Uganda under samma tid. Nzila Joseph et son Ensemble (Kongo) tar det coolare på "Moleke Mbwa", gitarr, men även sång. Rumba innan rumba var ett musikbegrepp i väst- och centralafrika.

Från Bolivia, via en studio i Buenos Aires, hämtas en inspelning från 1928. Ja, antagligen, säker information om nationalitet och inspelningsplats saknas. Gitarr, charango (boliviansk lira, släkt med den spanska gitarren) och handklapp manar fram en dansant, varm känsla. En fast, sydamerikansk, rytm, ligger i bakgrunden och får mig att ta några lätta steg på vardagsrumsgolvet. "Pajaro Campana" med Trio Tipico Paraguayo de Félix Pérez Cardozo är en inhemsk hit, spelad med paraguyansk harpa, och, tror jag, gitarrer som komplement. Inspelat ca 1925.

Slutligen, i min sicksackresa genom kontinenterna, hamnar vi i Japan och Vietnam. Mest män på låtarna, men Yamamura Toyoko är utantvekan kvinna. Hon spelar shamisen - ett instrument som traditionellt tillhörde geishor - och sjunger en folksång, troligen inspelad tidigt 20-tal. Musikerna på inspelningen från Vietnam är okända, en duett med lokala varianter av fiol och luta, instrument som kompletterar varandra på ett fascinerande sätt, tar olika vägar, rör sig i olika omloppsbanor, men hänger samtidigt ihop.

Excavated Shellac: Strings har varit ute ett tag, släppt i begränsad upplaga, men jag tror att det finns exemplar kvar. En lysande samlingsskiva som väcker intresse att forska vidare, upptäcka musik som sällan har hörts, på mycket länge. Näst på tur är en 4-Cd-box med afrikansk musik från 78rpm-eran. Bloggen uppdateras enbart en gång i månaden numera, senast häromveckan med två låtar från Java och Madagaskar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry