Explosions in the Sky All of a Sudden I Miss Everyone

Explosions in the Sky
All of a Sudden I Miss Everyone
Bella Union BellaCD135P (v2/BAM)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: fre, 2009-10-23 01:16

Det är en tuff motståndare, "The Earth is Not a Cold Dead Place", Explosions in The Skys förra skiva. Pressen sjöng dess lov. Likaså gick deras dramatiska förflyttningar från stillsamhet till brisering hem i stugorna och det krävs sannerligen krafttag för att leva upp till förväntningarna. Det har gått tre år och i mellantiden har bandet bland annat medverkat på soundtracket till filmen "Friday Night Lights" och lånat ut musik till en Cadillacreklam.

Inte mycket har förändrats sedan sist. Bandet bor kvar i Austin, Texas, sången lyser med sin frånvaro och det är fortfarande bas, gitarr och trummor som kommunicerar med omvärlden. Förutom på två låtar, då det även ingår ett piano i sättningen. Se där, en liten förändring i alla fall.

Hur låter då "All of a Sudden I Miss Everyone"? Jo, som postrock brukar låta. Marscherande trummor som växlar upp och ned, gitarrer som hetsas till crescendo för att sedan slockna ut. Stämningarna hoppar fram och tillbaka och det målas med långa drag upp sinnesbilder av ödsliga landskap, gråslöjade och tomma på rekvisita. För att härleda det musikaliskt ligger EITS fortfarande nära Mogwai eller ett något nedtonat Grails.

Inledande "The Birth and Death of the Day" har ett vackert vågspel av mjuka toner och skiftningar mellan softa och hårda partier. Den mynnar ut i en skärrande ljudvägg åkallad av strängar innan volymen vrids ner för att slutligen tona in i nästa låt. Och så håller det på. Det finns en rad fina gläntor och smultronställen att upptäcka längs med den 43 minuter långa färden. "So Long, Lonesome" har en stark dramatisk motor som drivs av vinglande pianoplonk och finstämt gitarrplock medan den svävande "What Do You Go Home To?" lägger ut ett välskräddat klangtäcke innan trummorna syr ihop låten. Båda väl värda spetsade öron.

"All of a Sudden I Miss Everyone" bryter ingen ny mark och är ingen särskilt originell skiva. Det finns många band som låter som EITS och många som kommer att fortsätta att göra det. Pianot är ett hyggligt tillskott men soundet känns fortfarande inringat av konvention. På föregångaren kröp låtarna under skinnet ordentligt och berörde mer. Den tunga och sprakande inledningen tog jag som ett järtecken. Trodde något var på gång. Att bandet sneglat över gränsen, plockat in lite nytt tänk. Tagit ut svängarna.

Skivan har några spår som tjusar men det är som om den slutliga påstrykningen fattas. Fernissan som skapar lyster och spännande kulör. De där allra finaste förnimmelserna. Det är förtvivlande jämntjockt hur jag än vänder och vrider på det.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry