Family Fodder – Sunday girls (directors cut)

Family Fodder
Sunday girls (directors cut)
Staubgold 140

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2015-11-12 05:58

Kring låtskrivaren och musikern John Pearce finner vi den rytmiskt effektiva mutant-popgruppen Family Fodder. Sedan slutet av 1970-talet har bandet gett ut åtta fullängdsskivor och lika många singlar. Tack vare franska etiketten Staubgold återutges debutskivan Sunday girls för första gången i år.

Detta ska vi vara tacksamma för, ty Family Fodders förstlingsverk är en riktigt stilig skiva; med ett lekfullt musikspråk talar detta vackra, roliga och svängiga album om en tid av förhoppning i en annars bäcksvart omvärld med järnladyn Thatcher vid makten. Året var 1979, punken hade mynnat i postpunk och kreativa rockgrupper brottades med att hitta nya former och stilar. Otvivelaktigt hörde Family Fodder till de mer vågade popexperimenten och kanske denna vilja lyser igenom starkast på debutskivan.

Blondie var den nya vågens gullefjun, vilket Pierce och hans medmusikanter förmodas ha tyckt vara en anledning god nog till att tolka amerikanernas jättehit ”Sunday girls”. Att de sparkar skiten ur det välpolerade originalet förvånar knappast. Om än otvetydigt pop, lockar gruppen fram något ruffigt och smutsigt som aldrig fanns där från början. På denna linje förefaller det obligatoriskt med en egen tolkning av disco-musikens plågade beat, vilket kommer till uttryck i ”Disco purge”. Mot en fond av sugande hi-hat och stadig kagge låter gruppen måla en stökig väv av sura attacker på gitarr och allt vad de kan lägga händerna på – gör man rent discon ur discon får det konsekvenser.

Bland skivans höjdpunkter finner vi en fantastisk dub-version av Syd Barretts undersköna ”No man's land”, som dessutom kryddas med lite orientgnäll till en meditativ avslutning. Musiken får vidare en mer experimentell prägel på ”Kisses”, vars tibetanska ritualstämning och håglöst framförda slentrianpoptexter kanske ändå inte toppar instrumentalnumret ”Grand méchant loup”. Några debila minuter senare och skivan albumet har nått till ända. Men mutanten bjuder också på några bonusspår i form av två kompletta singlar (bl a ”Playing golf” med B-sidans tjusiga ”My baby takes valium”) tillsammans med klassiska singellåten ”Debbie Harry” och två spår från 12”:aren Te Deum, där bandet kallade sig Frank Sumatra. I det senare fallet blandas Aksak Maboul med cabaretmusik på ena spåret, medan det andra kunde ha varit en Bowie i sina trasigaste Low-stunder.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry