Farmers by Nature: Love and Ghosts

Farmers by Nature
Love and Ghosts
AUM Fidelity, AUM089/90

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-11-05 12:14

Farmers by Nature är en amerikansk supertrio som arbetat tillsammans under åtminstone sex år, en ovanligt lång tid för en frijazzgrupp. Gerald Cleavers trummor, William Parkers bas och Craig Taborns piano har hörts i oändligt många sammanhang under en lång tid (i Parkers fall sträcker sig karriären över snart 45 år), och den erfarenhet och det samspel denna trio har är på en vansinnigt hög nivå. Supergruppen som koncept kan vara mycket problematisk men Farmers by Nature (hädanefter FbN) är en stenhårt sammansvetsad enhet som inte viker sig för enkla lösningar i form av teknikuppvisningar och instrumentdemonstrationer. Skivan Love and Ghosts är FbNs tredje skiva, samtliga släppta på AUM Fidelity. Det är en dubbel innehållande två kompletta konserter från deras europaturné 2011; skiva ett är från Marseille och skiva två från Besancon, och det är två hejdundrande skivor med modern (fri)jazz på absolut högsta nivå.

Att beskriva musikenLove and Ghosts är både lätt och svårt. Sättningen är den den är: trummor, bas, piano. Därmed är ljudvärlden angiven. Musikerna är amerikaner med starka jazzrötter. Det är mer jazz än impro om än allt är improviserat. Så där kan man hålla på. Detta är dock inte särskilt konstruktivt. Här är det känslosam musik vi talar om. Tekniskt virtuost, för all del, men när man lyssnar på och talar om Love and Ghosts måste man gå bortom det man vid första anblick möts av. Gräv djupare, det är bottenlös musik. Jazzhistorien finns där, så gör även musikernas personliga upplevelser. Sedan finns även musikens egen själ, den som det sprudlar, mullrar och skramlar om. Rytmer, klanger, luft, massa, allt i rörelse, ständigt framåt. Långa improvisationer som får utrymme att röra på sig, trion äger tiden. Musiken går dit den vill, stundtals stark, stundtals skör.

När man möter en sådan här samspelt trio känns det lite dumt att gå in på personliga prestationer, men lite enkelt kan man säga om Taborn att han är tekniken som uttrycksmedel personifierat. Han är helt fri att rent tekniskt göra precis vad han vill, och han är en av de absolut skickligaste på att kanalisera tekniken in i musiken, att få det mekaniska att gifta sig med det känslomässiga. Cleaver är en finurlig trumslagare som ständigt överraskar. Han kan spela svagt, starkt, svängigt, men som bäst låter han när han kryddar med slagverk. Små knäpp från trä och accenter från maracas låter som något helt nytt och helt fantastiskt i Cleavers händer. Och vem kunde ana att en tamburin kan svänga så hårt och låta så bra? Parker har sitt karaktäristiska, snudd på malande basspel och han är ganska dominant i trion. Han låter emellertid aldrig sitt spel ta över för mycket, hans musikalitet är ett eget universum.

På ett sätt är det här en välkänd musik. Piano, bas, trummor. Något fragmenterat, fritt men melodiskt och rytmiskt. Lätt att ta till sig. Det känns nästan som en naturlig förlängning av ECM-pianotrion. Det som skiljer FbN från dussinvaran är deras musikalitet, samspel och starka personligheter. För trots att det är ganska ordinär musik är den samtidigt extraordinär tack vare trions förmåga att höja sina röster och säga sitt. Dessutom är FbN verkligen en trio. De jobbar tillsammans och får varandra att låta väldigt bra. Detta ger musiken en känsla av lugn, lätthet och självklarhet. Det är så här det ska låta! Det här är Jazz på 2010-talet!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry