Fe-Mail Blixter Toad

Fe-Mail
Blixter Toad
Asphodel 2033

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2009-11-10 02:34

Det är en sak att göra elektronisk noise som larmar och gör sig till – en helt annan att hålla igen och skapa dynamik. Fe-Mails lyckas mästerligt med det på ”Blixter Toad”, en kraftfull dubbel-cd som hör till fåtalet i genren jag faktiskt skulle våga rekommendera en nyfiken novis.

Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord, båda medlemmar i norska improvisationskvartetten Spunk, har med Fe-Mail skapat sig ett världsnamn i den kanske mest manliga musikstilen (okej, bortsett dödsmetall). En puritan kanske invänder att Fe-Mail gör elektronisk musik snarare än äkta noise. Big deal. På konserterna piskar de upp ett inferno som inte står Merzbow efter – skillnaden är att väl att man ler mer åt Fe-Mails lekfullhet. De kombinerar elektronik och improvisation, använder live-samplingar och förinspelade ljud. Centralt är deras respektive huvudinstrument, Tafjords franska horn och framför allt Ratkjes enorma röst; djävulsk, förförisk, surrealistiskt galen. Men där bakom finns också ett vuxet, alldeles mänskligt leende.

Mellan debutalbumet ”Syklubb fra hælvete” (TV5, 2002) och ”Blixter Toad” verkar mycket ha hänt. Framför allt vet duon bättre vad de vill med sina oljudsmassor. Den aggressiva attacken från ”Syklubb…” är inte lika tydlig. Istället en självsäkerhet, en bred och öppenhjärtlig idé om allt som elektronisk musik också kan vara.

Det händer mycket i låtarna, trots att de oftast inte är så långa (4-8 minuter). Maja Ratkjes röst är i centrum mest hela tiden. Hon är inte snäll mot stämbanden: de pressas hårt så det skär och sliter, hon fullkomligt slaktar luften hon utandas, skrattar som värsta psykavdelningen, gäspar, dadaistbabblar och häller allt ned i mixen och skär till det med vassa filter. Det hon presterar med rösten är – ja, fantastiskt.

Att se Fe-Mail spela live är en upplevelse man ska utsätta sig för. Det är högt, hårt, roligt, infallsrikt, lekfullt. Jag får för mig att det går till ungefär på samma sätt i studion. Ratkje och Tafjord är löjligt samspelta, de vågar improvisera, behärskar sina samplers och boxar, dessutom verkar de älska energin i hög volym.

”Blixter Toad” är mastig i sin helhet, konstigt vore väl annars. Ändå gillar jag det övermäktiga, det förvirrande, kvinnornas snabba förflyttningar mellan olika slags oljudlandskap: det ena är spräckligt, det andra dissonant, eller så är det skitigt, rått, vansinnigt, brinnande. Avslutande ”Ballad” är 13 minuter atmosfäriskt himmelrike. Sirenernas sång, som plåster-på-såren. Det behövs.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry