Fennesz_Black Sea

Fennesz
Black Sea
Touch TO:76

Av: Sven Rånlund

Publicerad: sön, 2009-10-04 21:57

Finns en electronicaartist med lika karaktäristiskt sound som Christian Fennesz ? Från fullängdsdebuten ”Hotel Paral.lel" (Mego, 1997) har han fram till den nya ”Black Sea” karvat fram en omisskännlig signatur med elgitarr och elektronik. Samtidigt har han plankats så mycket att musiken nästan blivit allmängods. De där låtarna med långsamt, sprakande digitalnoise och böljande gitarrackord. Börjar det inte bli tjatigt? Då får man gå till källan, upptäcka skillnaden mellan kopia och original. Fennesz var inte först med glitchpop, men ingen har som han gjort lika vacker och gripande, charmig och rik elektronisk musik. Basta.

Föregångaren ”Venice” kom för fyra år sedan. En mäktig och inbjudande skiva, mycket gitarrspel, majestätiskt och rent. Jag skattar den fortfarande högt, även om den inte kan mätas med ”Endless Summer” (2001), hans banbrytande platta som smälte samman Beach Boys solsken med My Bloody Valentines taggtrådsgitarrer utan att vika en tum från den egna ljudkonsten.

”Black Sea ” är, i jämförelse, mer av ett ”Venice”-album. Det digitala spräcket är inte lika fräckt och experimentellt, istället harmoniskt med tydligt symfoniska drag. Dock mer Mahler än Xenakis , om man säger så, de processade gitarrer fyller innerligt snarare än beräknat ut blås- och stråksektionerna.

Första lyssningen gör mig lite besviken. Jag hoppades, i överkant, på en revolution i stil med ”Endless Summer”. Istället lät det bekant, alltför bekant. Men musiken växer!

Variationen är stor, från pastoralt vackert gitarrspel till floder av varmt, skönt strömmande digitalt brus. Och i det komplexa finns Fennesz unikt kontemplativa. Som i inledande, tio minuter långa titellåten där ett myller som låter som något av hans musiklaboratoriekompisar i M.I.M.E.O övergår i en glittrande, kärleksfull gitarrslinga.

På ”The Colour Of Three” spelar Anthony Pateras preparerat piano, ett möte mellan akustiskt och digitalt som blir oväntat diskret och balanserat. Riktigt vass är duetten med nya zeeländaren Rosy Parlane på ”Glide”, en överstyrd ljudmatta med miljoner gnisslande färger som mot slutet av väven knyter ihop trådarna, samlar sig och landar i ett djupt, ljudande dunbolster.

Fennesz tar tid på sig, det hörs varför. Tekniskt låter det enastående, som alltid, och mycket av musikaliskt värde finns att upptäcka i varje utdraget, skenbart enkelt moment. Mäktiga oceaner, lyriska sirener. Jag räknar inte ut Fennesz, inte på länge.

(Publicerad 2008)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry