Fennesz/Sakamoto Cendre

Fennesz/Sakamoto
Cendre
Touch Tone 32

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: fre, 2010-01-08 01:32

Christians gitarr och laptop möter Ryuichis piano och laptop. Visst påminner upplägget delvis om det som Brian Eno och Harold Budd iscensatt på en rad fina skivor. I princip: elektronisk wizard möter akustisk musiker. Men jag tänker också på alla de nutida, ”postklassiska” kompositörerna (Max Richter, Johánn Johánnsson, Ryan Teague m fl) som väver egna ljudbilder där gnistrande electronica skjutsar de klassiska stråkarna in i nutid och framtid. En ensam pianist riskerar att bli aningen endimensionell, medan det däremot finns mycket att vinna i ett kreativt möte med en ljudtrixare. Och omvänt naturligtvis.

Tidigare har de två musikerna samarbetat på mini-cd:n ”Sala Santa Cecilia” (Touch Tone, 2005). Nya ”Cendre” består av elva snarlika spår (alla titlar består av ett ord) som är uppbyggda på samma sätt: Fennesz karakteristiska ljudmattor svävar bakom, bredvid och ibland framför Sakamotos sparsmakade pianotoner. Tydligen skickade de grunder till varandra som den andra fick reagera på, för att sedan tillsammans mixa ihop resultatet. Sakamoto slår bokstavligen an tonen och visar upp ett imponerande tålamod med sina klangytor. Fennesz bidrar med stämningsskapande kulisser som sticker fram som alptoppar mellan molnen.

Jag föll pladask för duoskivan ”Insen” (Raster-Noton 2005), som Ryuichi Sakamoto gjorde tillsammans med Alva Noto (Carsten Nicolai), och den här skivan spelar i samma liga. På ett plan extremt rogivande musik, men ändå tillräckligt oroande för att man aldrig ska tappa intresset eller slumra till. Man hör både Satie och Budd i musiken, särskilt med tanke på den ekonomiska spelstilen hos Sakamoto. Upprepade lyssningar slår dessutom sönder illusionen av att allt låter likadant. Här finns små nyansskillnader, inte sällan signerade Fennesz, som definitivt skiljer låtarna åt. Även om man kanske inte kan säga att stämningen någonsin blir direkt uppsluppen.

Andra spåret ”Aware” är exemplariskt. Ömsom mörka och ljusa pianotoner signalerar fara respektive filmisk nostalgi. Samtidigt vandrar ett hotande bakgrundsbrus mellan högtalarna. Det är statiskt och stillastående, men på samma gång hyperspännande. Man sitter där och skärper öronen för att inte missa vad som ska komma härnäst. Stillsamma ”Glow” är finessrik med sina små Fennesz-drillar som dyker upp titt som tätt. Avslutande ”Abyss” har ett sorgset Titanic-tema och är en perfekt avslutning på en skiva som jag sannolikt kommer att hålla högt när skivåret skall sammanfattas.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry