Film och musik från VON

Phill Niblock
T H I R
VON 021
Thomas Köner
The futurist manifesto
VON 022

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2015-11-12 03:35

Sedan 2008 har VON gett ut såväl visuella som musikaliska experiment, resulterande i ett tjugotal utgåvor. De två senaste publikationerna hör utan tvekan till några av de tyngsta namnen i katalogen – den levande legenden och pionjären Phill Niblock, liksom den välrenommerade Thomas Köner.

Phill Niblock är utan tvekan mest känd som drone-komponist dessa dagar. Men faktum är att han började som filmfotograf i slutet på 1950-talet. T H I R är titeln på DVD-utgåvan liksom den film som finns på skivan, medan musiken har komponerats separat och kallas ”One large rose”. Både musiken och filmen härrör från 1972. Den musikaliska kompositionen har emellertid spelats in på nytt 2008 av The Nelly Boyd Ensemble med Robert Engelbrecht, cello; Jan Feddersen, pianosträngar; Jens Roehm, akustisk basgitarr.

I Niblocks senare kompositioner som kombinerar ljud och film har vi i stor utsträckning mötts av bilder på människor utförande en uppgift av upprepande karaktär – exempelvis matlagning eller en agrar kultur i arbete. Naturligtvis står här en korresponderande kraft att finna mellan utdragna klanger och repetitiva moment i bild – dock saknar jag meditationens suggestion och/eller spänning. Något vackert att vila ögonen på kanske kan vara gott?

I T H I R uppstår emellertid något synnerligen intressant i bildhanteringen. Filmens 43 minuter bygger på enskilda bildsekvenser omfattande ca en minut – somliga av rasande aktivitet, som exempelvis ett vattendrag där bottnens färger och vattnets rörelse skänker ett färgsprakande och överväldigande skeende; medan sekvensen av ett löv som vibrerar lätt i luften får tiden att närmast stå stilla. Vidare noterar vi också mindre särpräglade aktiviteter i fältet, där vi befinner oss någonstans mellan ytterligheterna. De individuella sekvenserna fungerar som måleriska och skulpturella meditationer, vilka får suggestiva effekter av drogkaraktär. Den faktiska bilden av vatten i rörelse liknar snarare ett tredje världskrig och ibland kan det vara svårt att zooma tillbaka och finna det vatten, löv eller den is, lerpöl etc som har filmats.

Medan jag tittar och lyssnar på Niblocks verk kommer jag att tänka på Stan Brakhages experimentella filmer och särskilt sekvenser av fotograferade grenverk i silhuett, vilka rasar fram i väldigt tempo med musikaliska konsekvenser, framförallt i termer av rytm och densitet. Både Brakhage och Niblock åstadkommer något översinnligt där vi närmar oss ett landskap bortanför de faktiska objekten. Brakhage menade emellertid att hans filmer var musikaliska i sig, varför de spelas upp utan vare sig musik eller ljud.

Niblock har däremot kombinerat ljud och bild konsekvent. Och han lyckas mycket bra på T H I R varunder stycket ”One large rose” spelas. Till skillnad från senare kompositioner tycks stämmorna varieras flitigare beträffande längden. Vidare är det förmodligen till verkets fördel att inte stämmorna är fler än tre – ty ett större ljudkomplex riskerar att stjäla för mycket uppmärksamhet från filmen. Med både visuellt och ljudande stimuli brukar ett intryck vara underordnat det andra – men i Niblocks fall tycks de likvärdiga. För eget vidkommande finner jag att upplevelsen blir som starkast när koncentrationen ligger mellan ljud och bild, det vill säga att varken det ena eller andra fokuseras direkt. När jag i efterhand reflekterar över dessa stunder av drucken meditation, är det mig självklart att Niblocks T H I R hör till hans mer intressanta verk. En bortglömd klassiker.

Avståndet mellan Niblock och Thomas Köners droner är inte särskilt långt. Den yngre tysken tycks visserligen befinna sig närmare den fernissa till pådyvlad stämning förknippad med subkulturens dark-ambient, men lyckas samtidigt att inte fastna i dessa sömniga tillstånd. Beträffande Niblocks respektive Köners film krockar de emellertid omedelbart. Köner tycks på gott eller ont (beroende på åskådarens perspektiv) lägga stor vikt på presentationen, det estetiska ytskiktet – men The futurist manifesto är inte bara något snyggt.

En muskelman vit som elfenben uppenbarar sig i den svarta omgivningen; hans kropp rör sig långsamt mellan olika poser varunder han spänner sina muskler. Över mannens kropp projiceras journalfilmer och stillbilder, förmodligen daterade omkring 1910-talet. Utgångspunkten är som titeln på verket förtäljer, det futuristiska manifestet. Styrka, aggression, våld, testosteron och rörelse förknippar vi med både muskelberget på filmen och de italienska futuristerna. Journalfilmerna och stillbilderna bygger ut historien och ger ytterligare vittnesbörd om temat genom stadsbilder, människor i staden som arbetar och flanerar, flygplan, boxningsmatcher och industriella landskap.

Sakta skiftar bilderna och i lika makligt tempo vrider och spänner mannen sina extremiteter. Avgrundsmörka droner och dova pianoklanger samsas i denna dystra miljö, över vilken Köner viskar långsamt och försiktigt det futuristiska manifestet (tror jag av de få ord jag uppfattar). Både film och ljud är vackert skulpterade och sammansatta till ett allt annat än livsbejakande landskap. Och nog kommunicerar Köner också med samtiden – kanske samtiden, tellus 2015, befinner sig närmare än någonsin den krigshärjade världsbild Marinetti och hans följeslagare efterlyste.

Köner är en utomordentlig ljudkonstnär, men verket i sin helhet saknar poetisk spets – åtminstone i mina ögon och öron. Niblocks T H I R kan jag däremot rekommendera helhjärtat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry