Finland Skydive Monkey Plot Erik Honore

Finland
Rainy Omen
Hubro (HUBROCD2557)
Skydive Trio
Sun Moee
Hubro (HUBROCD2537)
Monkey Plot
Angående omstendigheter som ikke lar seg nedtegne
Hubro (HUBROCD2547)
Erik Honoré
Heliographs
Hubro (HUBROCD2556)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2015-11-12 14:05

Skivor från det norska skivbolaget Hubro brukar betyda spännande musik från den norska jazz- och improvisationsscenen. Inget undantag denna gång heller när fyra utgåvor från bolaget recenseras. Först ut är den norska gruppen Finland, där vi finner fem tongivande jazzmusiker som slagit sina påsar ihop för att utforska rockmusikens skrymslen och vrår. Med en bakgrund i band som Huntsville, In the Country, Susanna & the Magical Orchestra, Splashgirl, Nils Petter Molvær finns det gott om kompetens och kreativitet att kasta in i projektet. Gruppen går in i saken med vidöppna ögon och resultatet är minst sagt spännande.

Huntsville-gitarristen Ivar Grydeland leder kvartetten och visar sig vara en lika utmärkt rockgitarrist som improvisationsmusiker. Han svänger mellan dronande minimalism, krängande country och sturska gitarrsolon. Låten George Lumineaux är något av ett Huntsville-nummer och slagverkaren Pål Hausken har en precis teknik som får mig att tänka på Grydelands parhäst Ingar Zach. Musiken tuffar på genom vidöppna americana-landskap, där de rullande trummorna är musikens lokomotiv.

På skivan Rainy Omen finns också mer proggiga och skramliga arrangemang, som No Low Voices, som omedelbart väcker associationer till grupper som King Crimson och Sonic Youth. Och likt band som Motorpsycho vågar de utforska såväl rockens skrik som popens viskningar. Torts att de musikaliska strömningarna på Rainy Omen kan kännas mer extroverta och larmande än vad vi är vana vid att höra från dessa herrar är det en finstämd skiva. De fem spåren är detaljrika utflykter i rockmusikens och instrumentalpopens förlovade land. Ofta med en finurlig knorr eller oväntad vändning. Mycket tack vare de spännande och nytänkande musikerna Morten Qvenild (keyboard), Jo Berger Myhre (bas) och Pål Hausken (trummor). Ibland tänker jag på det svenska bandet Tape när jag hör Finland. De rör sig i samma lätta akustiska landskap, i gränslandet mellan rockens strukturer och jazzens fria improvisationer.

Harmonier och melodier blir det mer av på skivan Sun Moee, där SkyDive trio bjuder på stämningsfull jazzmusik. Trion består av Thomas T. Dahl på gitarr, Mats Eilertsen kontrabas och den finske trumslagaren Olavi Louhivuori. Tre starka stämmor som spelat tillsammans tidigare, bland annat på Eilertsens skivor Radio Yonger, SkyDive och Rubicon. Här är det dock gitarristen Dahl som leder gruppen, medan Eilertsen och Louhivuori får står i bakgrunden och rita upp färdrytmen. Tre kompositioner är signerade Dahl, tre av Eilertsen och en av Louhivuori. Vi bjuds också på en coverversion av Portisheads Sour Times.

Spåren på Sun Moee är vackra och melodiska, det vilar något stillsamt och återhållet över musiken, även i de ögonblick då gitarren sticker iväg i svala jazzsolon. Eilertsens stora och varma basspel rör sig balanserat och tillsammans med den skicklige trumslagaren Louhivuoris mjuka och distinkta trummor lyfter de gitarren mot nya höjder. Dahl är synnerligen skicklig gitarrist och jag kan tänka mig att han inspirerats av musiker som Bill Frisell och Terje Rypdal, men han är lika mycket sin egen instrumentalist. Klangen är mjuk och eftertänksam. Personlig. Som ledare är det härligt att se att han blommar ut i sin fulla potential. Tidigare har vi sett honom i mer tillbakadragna roller som med BMX (som vi skrivit om här: http://soundofmusic.nu/recension/bmx-rozel-point). I mitt tyckte är det Eilertsens kompositioner som de är de allra finaste på Sun Moee, men Dahls kommer inte långt efter. Men helhetsintrycket är att SkyDive trio har spelat in en synnerligen vacker skiva, där det delikata samspelet och den känsliga gitarren står i centrum.

Monkey Plot består av Christian Winther på gitarr, Magnus S. Nergaard på bas och Jan Martin Gismervik på trummor. Tidigare har gruppen gett ut albumet Løv og lette vimpler (2014) som spelades in i frijazzpionjären Frode Gjerstads vardagsrum. Bara en sån sak. Samma år vann trion den norska tävling Jazzintro och tog hem guldpokalen i kategorin årets unga norska jazzmusiker. Gruppen har hunnit med att turnera både i Europa och Asien, och samarbetet med den svenska poeten och ljudkonstnären Pär Thörn, som också är upphovsman till denna skivas titel, Angående omstendigheter som ikke lar sig nedtegne.

Detta är trions andra skiva. Monkey Plot arbetar akustiskt och skivan inleds med upprepande gitarrackord i ett stillastående komp. Musiken är malande och rytmisk. Ibland svänger det – men ofta är musiken introvert och sökande. Trion formar små melodifragment där klanger dissikeras och nya ljud uppstår. Ljudväxlingarna är hela tiden täta och musikerna finner varandra väl. Deras avklädda musik arbetar sakta och rytmer maler i cirklar för att plötsligt explodera i kaskader av toner. Jag gillar speciellt när de fångar upp ett tillstånd och ligger kvar och repeterar dem likt ett mantra. Det finns något organiskt över trions samspel och från Christian Winthers gitarr tycker jag mig höra ekon både från folk- och rockmusik. Jag anar att inspirationskällorna ligger utanför det improviserade gardet. Snarare Neil Young än Derek Bailey. Kanske finns ledtrådarna i ursprunget – Monkey Plot började nämligen som en gitarrtrio som spelade i en slags rå Jimi Hendrix-tradition. Det känns mycket mer spännande så här och jag tror att vi kommer att höra mer från denna unga trio i framtiden.

Som musiker och producent har Erik Honoré samarbetet med artister som David Sylvian, Brian Eno, John Hassell, Arve Henriksen och Nils Petter Molvær. Honoré är dessutom verksam som författare och som arrangör av Punkt-festivalen i Kristiansand (tillsammans med Jan Bang).

Heliographs är Honorés första soloskiva. Musiken vi möter på skivan kan beskrivas som varsam ambient. Det vilar en långsamhet över kompositionerna, där styckena är detaljrika och välsvarvade. Skivan spelades in i Honorés studio i Oslo, men mycket av det vi hör på skivan består av samplingar från konserter och live-remixar. Inspirationen till musiken kommer enligt Honoré själv från den första romanen han skrev - Orakelveggen.

Till sin hjälp har han skickliga musiker som Ingar Zach, Jan Bang, Sidsel Endresen, Eivind Aarset, Jeffrey Bruinsma och Arve Henriksen. Jag vill speciellt lyfta fram Endresens, vars röst passar perfekt i de ljudbilder som formas på Heliographs, var sig den är manipulerad eller oförställd. Med hennes stämma anar vi också ett tema som binder samman den musikaliska narrationen.

Att resultatet blir så starkt tror jag beror på att Honoré, med sin erfarenhet, kan lägga samman så vitt skilda stilar som avant-garde, ambient, rock, jazz och kammarmusik till något nytt - utan att för den delen slå knut på sig själv. Det är musik lika tydlig som vacker i all sin enkelhet. Även om texturerna i musiken säkerligen är komplicerad att framställa. När jag lyssnar kan jag störa mig på att allt är så himla perfekt och sobert mest hela tiden, men jag tycker ändå att det är en överraskande fin skiva. Det är sällan nu för tiden som jag drabbas av ambientmusik som känns lika relevant som levande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry